Stjärnan (Melin)

Det var en stjärnklar sommarnatt. —
     Han var ännu ett barn,
men hur det var, han tyckte att
     han re'n var stora karln.

Han drömde ofta, drömde stort:
     det fanns ej bragd så skön,
att han den ej i tanken gjort
     och vunnit segerns lön.

Nu satt han där bredvid sin mor
     — det var så deras sed —
och talte sagor... se, då for
     en gyllne stjärna ned.

»Den som en gång den stjärnan når»,
     så sade då hans mor,
»den skönaste prinsessa får
     och blir en konung stor.»

Så snart det åter dager vardt,
     till skogen bar hans stråt;
den stod så hotande och svart,
     men stjärnan föll ditåt.

Det prasslade så hemskt i kvist,
     där var en gren, som brast...
Hvad var det?... det var trollet visst...
     Hans mod förgick i hast.

Dock, ingen nöd! — där märkte han
     i morgonsolens sken
sin stjärna, huru klar hon brann
     liksom en ädelsten.

Men när han sedan närmre kom
     bland skogens ris och snår,
hon miste glansen småningom
     och syntes lik en tår.

En droppe dagg var allt han fann
     af stjärnan, som han såg,
och lik en brusten tår den rann
     isär och krossad låg

                *   *   *

Det är nu mycket länge se'n;
     nu är han stora karln,
men går och söker stjärnan än
     liksom ett litet barn.

Och har han också vilse gått
     och finner den ej mer,
så har han dock i stället fått
     så många tårar fler.