Strutsen

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

"Ge rum! Jag vill mig utflykt ge!"
så skrek en struts till tranorna.
"Jag kan ej stoftets låghet lida.
Ge rum!" Och alla tranorna
att vördsamt maka sig åt sida,
att sträcka hals och ben och uti tystnad bida
det underverk, som skulle ske.
"Ge rum! Det är beställt ... jag upp till fästet svingar!"
Nu bråkar han sin tunga kropp ...
nu flaxar han ... se så, låt gå ... friskt opp ... hopp hopp!
Men nej, förgäves allt: han har för korta vingar
och hinner ej två tum ur kärret opp.

*


En narrs försök till ömkan bringar,
en inbilsk narrs försök till ömkan och förakt ...
att ändra denna lag står ej i ödets makt ...
Också i snillets väg det idel löje väcker,
då strutsen fruktlöst vingar sträcker
och står i gyttjan fast, men ropar dag från dag:
"Ge rum, ge rum ... nu flyger jag!"

(1791)

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.