Svensksund

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

     Från hafvet inåt skären nattlig våg
     Emellan tallbevuxna holmar rullar
     Och rister svagt galerers ankartåg
     Och sköljer sidorna på svarta jullar.
     Här Gustafs flotta sig i ordning lagt
     Att möta än en gång den öfvermakt,
     Hvars hundra vimplar svaja framför sundet.
     När julisolen stiger, röd som blod,
     Då nalkas moskovitiskt öfvermod
För Katarinas tron att lägga Sverge bundet.

     Än råder lugnet före kampens larm.
     Emot lavetten sjösoldaten hvilar,
     Men hjärtat bultar hårdt i sofvarns barm
     Och genom hvarje nerv en skakning ilar:
     Han tror sig höra explosioners knall
     Och alla Viborgsskärens återskall --
     Han spritter upp bredvid kanonens sida,
     Det står ett sken längs horisontens rand
     Likt Enigheten och Zemire i brand,
Och skyarne i rödt som skeppsfantomer glida.

     Hvem manar dessa dystra bilder fram?
     De sopas bort af vaknande sydvästen.
     Som vreda lejon, ej som offerlamm,
     Det gäller möta den objudne gästen.
     Den nyss beklämde ser förhoppningsfull
     Emot en speljakt glimmande af gull,
     Som gungar gladt i första ljus från öster.
     På sin Amfion Gustaf är om bord --
     Vi stanna här! så ljöd i går hans ord
I tveksam krigskonselj, emot de andras röster.

     Amfion, vackra båt, som gett beskärm
     I din salong, inom mahognymurar,
     Åt gracerna i puder, gallerärm,
     Då öfver Mälarn drogo sommarskurar!
     Än vackrare du synes, med förlof,
     Se’n krutrök svärtade ditt lätta skrof,
     Se’n du ej mer är Afrodites vagga.
     Förvandlad är du som din tjusarkung --
     Då skuren nalkas, utaf järnskrot tung,
Bland Finlands vilda skär bär högt din tretungsflagga!

     Om bord är Gustaf här på Östersalt
     Bland krigets skräck. Är detta ej en saga?
     Han, nöjets kung i skiftande gestalt
     På karusellen, operan och Haga!
     Här -- inför fienden -- det än är han,
     Fast butter prosa aldrig fatta kan
     Motsägelsen hos detta rika snille,
     I detta hufvud, tusen planers ugn,
     Där fladderlynne vardt beslutsamt lugn
Och vekhet hjältemod -- då han som kung det ville.

     Hans mod är icke af den lägre sort,
     Som drifs i faror af den blinda kraften,
     Som bor i musklerna och rinner bort
     Med några mått utaf den röda saften;
     Hans mod är klarsynt -- stiger väpnadt fram
     Bland skygga rådslag om reträttens skam,
     Han väger kallt ett ondt emot ett värre.
     Vi stanna här. Ett tonfall, orons tolk --
     Och ordet mist sin verkan på hans folk;
Men ej en min förbyts -- han är sin känslas herre.

     Vi hålla stånd! Elektriskt ordet gått
     Utefter denna rad af mörka slupar
     Med hurtigt vimmel uti gult och blått
     Och hurrarop från tjugutusen strupar.
     Nu bräcker dagen. Vind och upprörd sjö.
     Man är beredd att segra eller dö,
     Ej Viborgs fasor Styrbjörns gossar skrämma.
     I centern Stedingk riktar sin kanon,
     Från Musalö, på högerns division,
Bär roparn vidt omkring den sträfve Törnings stämma.

     I dörren till Amfions chefssalong
     Står Gustaf färdigklädd, med hatt och handskar.
     Hans öga oförmärkt en sista gång
     Ser staben an och allas fattning granskar.
     Ej lyser öfverallt den tillförsikt
     Som höfdes i en stund af sådan vikt;
     Till flaggkaptenen, som skall leda striden,
     »De Frese -- säger han -- ni mår ej väl,
     Jag löser er i dag från ert befäl
Och platsen närmast mig tar Cronstedt under tiden».

     Af segel hvitnar det vid Aspö skär --
     Och Gustaf kallar med en halfhög fråga
     Sin trogne Lewenhaupt, en visionär,
     Som ryktet tillagt siareförmåga:
     »Hvad menar Adam om det slag som sker?»
     I tårar han: »Ej Herren öfverger
     Min konung och hans folk i denna fara.
     Jag tror att Gud vill hjälpa Sverges land,
     Att allt går väl». -- Han kysser kungens hand
Och Gustaf kramar hans; är själf för rörd att svara.

     Där kommer Nassaus flotta bog vid bog.
     Från strand till strand den slutna fronten räcker
     Och hela fjärden tycks ej rymlig nog
     För hans fregatter, caïker och chebecker.
     I första gryningen med lag på lag
     Han festligt hälsat kejsarinnans dag,
     I nästa ögonblick han Sverge slukar.
     Nu svara klipporna vid skarp signal
     Och blåsten buktar flaggor utan tal
Med blå Andreaskors i sina hvita dukar.

     Re’n rulla dundren öfver skummigt djup
     Och sundet sveps i moln som blixtar plöja,
     Då Gustaf ger befallning om sin slup --
     En holme höjer sig ur rökens slöja.
     Dit -- tätt vid Stedingks front -- dit vill han ro
     Att striden följa från en hafsörns bo.
     Men under några ilande minuter,
     Förrn fallrepstrappan sig mot jullen sänkt,
     Amfion, skeppet där han drömt och tänkt,
Som i en afskedsblick hans öga innesluter.

     Hvem vinner spelet? Kanske skall hans fot
     På dessa tiljor aldrig mera vandra?
     Hans räddning sväfvar på de tunga klot,
     Som nu i luften hväsa mot hvarandra.
     Om dagens drabbning ändar med förlust,
     Är Sverges riksskepp vrak på stormig kust
     Och, utan krona, hvad blir Gustafs öde?
     Kanske en skymflig, gyllne fångenskap,
     Ett mål för spe af hvarje fräck satrap
Vid Katarinas hof? Nej, hellre hos de döde!

     Skall drunkna så i mörker, skam och hån
     Den stolta, klingande Gustaviaden?
     Skall han ej mer, vid festsalutens dån,
     På strömmen glida in till Mälarstaden,
     Och där, med fredsoliven i sin hand,
     Framför sitt sköna slott gå gladt i land,
     Ännu i hvalfvet följd af jubelbruset?
     O Sverge, Sverge, för hvars namn han brann,
     Skall häfden säga att det just var han,
Som i sitt eget fall drog också dig i gruset?

     Han vet det nu: sin vilja blott han vägt,
     Men ej sin makt, som agg och söndring stäckte
     Att lyfta Sverge till den rang det ägt
     Var ej en lösen mer för dagens släkte.
     Om han, trots allt, har börjat detta spel,
     Hur dyrt han gälda fått begångna fel!
     Må tadlet sedan på hans rykte tära,
     Blott välvisheten vackert håller mund,
     Så länge krutet talar i Svensksund,
Att rädda, om ej mer, vårt själfbestånd, vår ära.

     I morgon må man häckla som förut
     Monarkens misstag, statens refvor blotta,
     Blir man i dag blott frälst från ryssens knut
     Af Gustafs rådighet och Gustafs flotta ...
     Han själf får glömma dunkel politik
     Här för en enda gång i Finlands vik,
     Här finns ej mer det krökta och det halfva.
     Som solen klar i dag hans ställning är:
     Midt framför honom dundrar ryssen där,
Här ljungar svar på tal i svenskens liniesalva.

     Sin plats har Gustaf valt på holmens krön
     Bland mossbelupna gråstensblock och tallar.
     Djupt i sin grundval skakas hela ön
     Vid slagets oafbrutna tordönsknallar.
     Här breder ut sig, som på kartans blad,
     En vattenyta, flottor rad mot rad
     Med blixt på blixt ur hvita krutröksbollar.
     Den svenska elden vinner dock på längd
     Mot fienden, i sundet sammanträngd,
Där just hans öfvermakt hans nederlag förvållar.

     Den tappre Nassau ser sitt hopp förstördt;
     Ett sista anfall är tillbakadrifvet
     Och ryssarne, som medvind inåt fört,
     Mot öppet vatten sträfva nu för lifvet.
     På vänstra flygeln slå de till reträtt,
     Men Törning hänger dem i hälen tätt
     Och deras utgång mota vind och vågor.
     Den ryska centern, blottad i sin flank,
     Bestrykes långskepps -- se, där gick i sank
För grundskott en fregatt -- en annan står i lågor.

     Reträtt, reträtt! -- Men då från Sverges skär
     Med högt triumfskri kommer västanstormen.
     Till segrarns hjälp han för sin böljehär
     I karolinska, mörkblå uniformen.
     De flyende han tar med väldig hand,
     Han vräker dem i redlöst skick på strand,
     Mot svenska eldgap dem tillbaka slungar,
     Liksom ett lejon, se’n det märkt på prof
     Med tänderna och klorna jaktens rof,
Sitt byte kastar ner till lek åt sina ungar.

     Befriadt, lättadt, går ett andedrag
     Ur Gustafs kungahjärta där på höjden;
     Som efter kolsvart natt en tropisk dag,
     Hans öga strålar upp af segerfröjden.
     Han hållit stånd med Sverges trogna vakt
     I brottningen mot österns öfvermakt,
     Af klenmod i oändlighet förstorad:
     Ett under, såsom än det tima kan
     Till hjälp och räddning åt ett folk, en man,
Som ej i nödens stund har gett sig själf förlorad.

     Den starka kanonaden är förbi,
     Med långa mellanrum ett skott man lossar.
     Längst ute, som ett rödt fyrverkeri,
     En eller annan skeppsbrand ännu blossar:
     Förskrämda flyktingar i tusental
     Befolka hvarje klippa våt och kal
     Och spillror täcka hela segelleden.
     I morgon samlar man de fångna opp,
     Men redan säger månget hemligt hopp
Att bland troféerna den bästa dock är freden.

     Det börjar skymma, då en svår galer
     Igenom svenska linjen redlös drifver
     Till stranden af den ö, där Gustaf är.
     Åt kungen själf sig chefen fången gifver.
     Den tappre ryssen, blek, med arm i band.
     Sin värja återfår af Gustafs hand
     Som gärd utaf hans ridderliga sinne.
     I det han talar, mörknar det alltmer,
     Det stora dramats täckelse går ner
Och dagen vid Svensksund, den sköna, -- är ett minne.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.