Sveriges karta
Till S. H. Wikblad.
Jag ser från skolans dar en bild,
Af fingrar märkt, med plumpar spilld.
På kalkad vägg i Prima,
En karta, klistrad upp på lärft,
Utaf den svenska jord vi ärft,
Vårt land från fordomtima.
Där låg det mellan fjäll och sjö
På Skandinaviens halfva ö,
Som, när den sågs från sidan,
För vår primanska fantasi
Ett utsträckt lejon kunde bli
I hvila och förbidan.
På kartan stirrade vi små,
Och tanken hisnade att gå
Den ändlöst långa vägen
Från Ystad uppåt Torneå --
Den nötte man ut järnskor på
Som i den gamla sägen.
Än tänker jag mig hvar provins
I samma färger, som jag minns
Från kartans bjärta gränser:
Ett Skåne gult som skördefält,
Ett Sörmland grönt som björkens tält,
Då Värmland stålblått glänser.
Längst upp i norr ett blodrödt snitt;
Där vidtog Ryssland tomt och hvitt,
Och blicken återvände
Till Sveas bygd med berg och slätt,
Små städer liksom smultron tätt
Och strömmar utan ände.
De runno här, de flöto där,
Och det var vånda och besvär
Att hålla hop dem alla;
I klassens mummel, läxors sus
Jag hörde deras fjärran brus
För mina öron svalla.
Ur minnet gledo namnen hän
Så snabbt som några timmerträn
På Västerbottens älfver,
Och barnatårars salta tåg
Förente sig med hvarje våg,
Som genom Norrland hvälfver.
Men liksom Engelbrekt med mod
Från stad till stad, från flod till flod
Vi fram till målet lände.
Eröfringen var lång och svår,
Men nu var fosterjorden vår,
Nu, då dess drag vi kände. --
Där förr vi sutto, du och jag.
Ett släkte sitter nu i dag,
Som kan hvad vi ej visste.
Den som hos oss var främst i led
Bland denna ungdom sjönke ned
Kanhända till den siste.
Nu böjas öfver kartans blad
De hufvun små i lockig rad.
Som efter oss ta arfvet.
Hvad oss synts långt, för dem syns kort,
Och alla afstånd svinna bort
I järnvägstidehvarfvet.
De läsa på det svarta nät,
Som korsar älfvens blåa fjät
Och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
I flodsystemets dofva brus
På kartan in sig mänger.
Men säg, hvad tänker du därvid,
Du unga ätt i ångans tid,
Hvars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
Du dörren stängt för fantasin,
Som skimrar och som leker?
Nej, än mot gossens skolpulpet
Hon lutar sig i hemlighet,
Vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand,
I läxans torra ökensand
Skall lif och färg han finna.
Du hulda fe, du barnens vän,
I bokens bräddar måla än
Din bildvärld för de unga,
Åt hemmets skog och fjäll och älf,
Åt järnets döda massa själf
Gif så en själ, en tunga!
Och prägla lefvande och varm
En Sverges bild i barnets barm,
Som mannen skall bevara,
Som han skall ägna glad en gång
Sin lefnads gärning eller sång
Och dö för att försvara!
Aktivera autouppdatering av kommentar