Talltrasten
Det är så lätt man rörs och andas re’n,
Ej mer en brännhet sol, med stupadt sken!
Af sommardagen fins ej öfrigt mer,
Än vesterns glans, som genom lunden ser,
Och vindens fläkt, som, redan matt och sval,
Skall domna snart på blomstren i vår dal.
Blott du, den silfverklara qvällens vän,
O talltrast, bryter nejdens tystnad än.
Är dagen eldig, och är natten ljuf,
Af båda diktens färger lånar du
Och målar i en oförgänglig sång
Din trohets högtid, såsom våren lång.
Du har som jag en vän att tolka för
Den fröjd, det qval, ditt veka hjerta rör.
Har jag som du en stämmas välljud fått,
Ett språk så innerligt, så lätt förstådt?
O, kan jag säga, hur jag älskar nu,
Och kan jag en gång älska ömt som du!
Lycksalig den, som vid naturens bröst
Från henne hemtar kärlek, ord och röst,
Som, irrande, sitt modersmål ej glömt!
Han drömmer blott och säger, hvad han drömt,
Men medvetslös och utan reglers tvång,
Han drömmer vishet, och han talar sång.
Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn,
Tills sista purpurn flytt från aftonskyn,
Och nattens fackla tändt sitt bleka sken.
Vid hyddan möts jag af min flicka se’n,
Och skall jag tolka, hur jag dig förstått,
Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.
Aktivera autouppdatering av kommentar