Till Franzén.
Höjde du då re’n för sista gången
Här en älskad röst,
Du som, lärkan lik, flög bort med sången
Undan storm och höst?
Skall det land, som såg din morgons blomma,
Såg din middags guld,
Icke äfven se din afton komma
Solbelyst och huld?
Glömmer du i Sveas blomsterdalar
Fosterlandets skog
Och vid sångerna af näktergalar,
Huru vakan slog?
Se’n du for från oss, har redan mången
Vinter setts förgå;
Men fast våren kom och fogelsången,
Kom ej du ändå.
Ack, i dina forna lunder drömde
Natten lika ljuf,
Och den minsta blommas öga gömde
Samma dagg ännu,
Som när fordom säll du gick på stranden,
Der din hemelf flöt,
Tänkte visor, såg på midnattsbranden,
Eller blommor bröt.
När kring samma nejd det åter våras,
Och dess prakt slår ut,
Vore det ej ljuft ännu att tåras,
Der du sjöng förut.
Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes,
Fast du finner blott
Sörjande ruiner, der du föddes,
Der din boning stått;
Vore ju dock kärt att gå och minnas,
Hvar det fordom var,
Hyddans ställe och den sångarinnas,
Som dess flaggstång bar.
Vinden gnyr i Auras lärosalar;
Kom dock dit också!
Mången hugkomst der ur askan talar
Till ditt bröst ändå!
Kom tillbaka till ett land, som famnar,
Ack, så gerna dig!
Hvar som helst i våra skär du hamnar,
Blombeströs din stig.
Som en saknad vårdag skola tjällen
Helsa dig igen,
Och hvart echo i de gråa fjällen
Som en barndomsvän.
Aktivera autouppdatering av kommentar