Till G. E. Klemming
Ofta, då i vakna drömmar
Anden lossar stoftets band,
Med ett trollslag står jag åter
På den gamla Mälarstrand.
Tornens blanka spiror glimma
Fram ur dimmig rosenfärg,
Skeppen rada sig på redden
Under murbekrönta berg.
Slottets ädla fyrkant bjuder
Ögat evigt samma fest,
Kungsträdgårdens friska grönska
Lockar aftonsval därnäst.
Och jag hälsar torg och gator,
Hälsar kojor och palats,
Osedd i en mänskoskara,
Där mitt jag ej mer har plats.
Bland de många kända husen
Här och där en sluten dörr
Säger på sitt stumma bildspråk,
Att en vän här bodde förr.
Lika mycket! Den jag söker
Är en vän af annat slag:
För den kalla, kloka tiden
Passar han ej mer än jag.
Humlegårdens kronor hviska
Kring de rymliga gemak,
Där min vän, den stille lärde,
Kom med skatten under tak,
Kom med Riks-biblioteket
Ändtligen i värdig hamn,
Katharina och Brynolphus
Bärande i trogen famn.
Likt ett annat Philadelphia
Geometriskt regelrät,
Sträcker sig en stad af böcker
Ut i ordnadt majestät.
Tvänne gånger hundra tusen
Innevånare i ro
I de tigande kvarteren
Vid de tysta gator bo.
Kära böcker! Bakom titeln
Alltid något finns hos er,
Då hos mänskorna så ofta,
Utom titeln, intet mer.
Som det svarta stenkolslagret
Från en urvärldsperiod
Ännu gömmer ljus och värme,
Släckta solars stråleflod,
Så i mörknade volymer
Slumrar sedan seklers natt
Månget fruktbart frö till tanke,
Mången lättsöfd kunskaps-skatt.
Du de bundna andar löser,
Du, den vise nekromant,
Hör förgångna släkten tala
Utur götisk foliant.
Från sitt anlete Birgitta
Lyfter då det dunkla dok,
Och en mystisk stjärnehimmel
Djupögd ser ur hennes bok.
Rudbecks snille åter flammar,
Nytändt vid ditt forskarbloss,
Som belyser hvarje fogning
På Atlantikans koloss.
Men ej endast hos de stora
Dväljs du i din stilla stad;
Lika kärleksfullt du dröjer
Vid det minsta tryckta blad.
För det kostliga missale,
Som på äkta pergament
Prunkar med initialer
Målade bland Gothans pränt,
Ej en flygskrift du förgäter,
Hvari fordom fattigman
Först fick läsa, hur hans hjälte
Seger öfver Tilly vann.
Hvarje tryck, om än så ringa,
Lägger så ett penseldrag
Till den bild af forntids-Sverge,
Som du ser i lifsvarm dag.
Då ditt ädla gråa hufvud
Sänker sina lockars svall
Öfver någon läderbunden
Bok med spännen af metall,
Träda ej bakom din skuldra
Gäster från en annan värld
För att läsa om sin lefnads
Bragd med penna eller svärd?
Min förvåning ej det väckte,
Om gestalter rundtomkring
Växte fram ur arbetslampans
Dunkelblåa skimmer-ring.
Käre gamle, där du hvilar
Långt från dagens buller skild,
Ser du ej bland döda skuggor
Någongång en annan bild?
Hör du ej i trädens susning
Någongång då natt är när,
Blanda sig en sakta hviskning
Af en stämma, du höll kär?
Genom stängda dörrar kommen,
Sitter jag hos dig på nytt,
Som jag fordom ofta suttit,
Till dess dagen halfvägs grytt.
Foliantens sidor vändas
Som af fläkt från en gardin,
Våra schackspels-pjäser röras
Själfmant i sitt lästa skrin.
Se’n när morgon bräcker, skall du,
Örat fullt af mina ord,
Finna detta vikta papper
Mellan böcker på ditt bord.
Himlen rodnar öfver taken,
Morgonvinden blåser kallt,
Och till dagg i linden smälter
Hvarje nattens dimgestalt.
Ofta så i vakna drömmar
Står jag än på Mälarstrand,
Ser ditt ädla gråa hufvud,
Söker rörd din trogna hand.
Aktivera autouppdatering av kommentar