Till Herren Sebaot
Träl i Grottekvarnen.
(Med anledning av Mammonsfesten är han, likasom
de andre trälarne, klädd till harlekin och målad i ansiktet,
så att han tyckes skratta.)
Herre Sebaot, jag ropar till Dig:
hämnd över de eländas bödlar!
Hämnd över de väldige!
Herre Sebaot, är Du?
Är Du icke, åkallar jag Dig fåfängt,
men åkallar Dig,
åkallar Dig av förtvivlan.
Jag vill icke, kan icke undvara Dig.
Du skådar i min själ,
och Du, den sannfärdige, vittnar:
»Vad som pinar detta mitt arma barn,
ej är det hans gisslade sår eller hans glödheta törst
eller döden, som han hör bakom sig.
Icke är det hans lekamens plågor,
icke är det de, som ropa ur hans flämtande bröst.
Jag ser, att han vill prisa mitt namn
under hårdare kval än dessa.
Och bättre aktar han sig icke
än dem han förbannar.»
Ja, Herre, jag prisar ditt heliga namn,
och bättre aktar jag mig icke
än dem jag förbannar.
Men jag förbannar dem.
Vad är det, som pinar mig
och nödgar mig till vilda hämnderop?
Tysta dem, Herre!
Låt mig dö lik din son,
som bad för sina bödlar!
Nej, jag kan det icke.
Hämnd, hämnd!
Är det då en gnista
av din egen rättfärdighet,
tänd i din avbilds hjärta,
som bränner mina lungor,
att de framskälva dessa rop?
Är det Du, som ropar ur mitt bröst?
Du har lovat komma till dom.
Du har lovat komma,
emedan trälarnes lön ropar,
emedan ditt folk förtrampas
och den fattige krossas.
Det är Du, som varnat:
»Gråten, I väldige,
och jämren eder
inför det öde, som eder väntar!»
Men de tro, att Du sover.
Eonerna gå, och Du kommer ej.
Dina straffänglar dröja.
Herre Sebaot,
jag får ju tro på rättfärdigheten?
Det är ju Du,
som med rättfärdigheten förtär mitt hjärta,
Du, som ropar ur mig,
Du, som i mig förgrymmar Dig i din vrede?
Herren Sebaot förgrymmar sig i sin vrede.
Det är Hans rättfärdighet, som bränner ditt hjärta.
Det är Han, som ropar ur ditt bröst.
Då han höjer sin stav och sitt gissel,
Ve då jorden och haven!
Är det hans straffänglar jag hör?
Men vi dröjen I?
Skolen I ej trampa Guds vinpressar?
Vi skola trampa Guds vinpressar.
Bärarne av vilddjursmärket
skola vi slå med bölder,
och de skola tugga sina tungor av smärta.
Men vi dröjen I?
Vi fördröja oss icke.
Vi hava snöret i hand
och murarelodet
och mäta längden, höjden och djupet
av de förbannelsefyllda världsklotens rymd,
rymden, vari de välva
skam och synder.
I skolen ödelägga den.
Vi skola lägga den samman som ett brev,
och som fikonträdets löv
skola dess stjärnor falna.
Vi binda av miljoner eldris
kvasten, som skall bortsopa dem.
När kommen I?
Jag längtar.
När kommen I?
Se tecknen!
Hör dem!
Belsasars facklor blända de väldige,
de dövas av vällustfestens sorl.
De se dem icke, höra dem icke.
Men du, vars hörsel skärpes av kvalen,
vars syn av rättfärdighetsträngtan,
du ser skenet av hämnarnes pansar,
du hör deras hästars hovslag i fjärran.
Jag ser skenet av svavelgula pansar,
jag hör hästars hovslag som tordön i fjärran.
Jag hör bruset av ett stigande hav.
I kommen.
Jag varder hämnad och ropar:
förbarmande över mina bödlar!
förbarmande över mig!
Herre Sebaot!
frälsa, då Du straffar!
Herren Sebaot frälsar, då Han straffar.
Det är i kärlek Han vredgas,
det är i kärlek...
Välsignat Hans namn!
(Trälen dignar under gisselhuggen, släpper vridstången,
faller framstupa och trampas till döds.)
Aktivera autouppdatering av kommentar