Till Torquatus

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Snön bortvikit och fälten på nytt beklädas av gräset,
        Träden av grönskande hår.
Jorden ändrar gestalt: De sunkna åarens bölja
        Stränderna flyter förbi.
Ohöljd Gratien djärvs, i de bägge systrarnes sällskap,
        Dansa med Nymfernas flock.
Hopp om en evig njutning förbjuder dig året, och timmen,
        Flydd med din leende dag.
Kölden mildras av Zefyri fläkt: För sommaren viker
        Våren, och sommaren själv,
När fruktbärande hösten sin skatt utgjuter: Av stela
        Vintrens i spåren han följs.
Skyndande månar likväl ersätta sin minskning på fästet.
        Vi, när vi sunkit dit hän,
Som den fromma Eneas, den rike Tullus och Ancus,
        Äre vi skugga och stoft.
O vem, vet, om Gudarnes gunst, till den dagen vi njute,
        Lägger och morgonens dag?
Allt det goda du ger åt sinnets lättnad, det undgår
        Girige arvingens hand.
När du en dag gått bort, och Minos över dig avsagt
        Domen, som evigt bestå,
O Torquatus! förmå ej börd, vältalighet, fromhet,
        Skänka dig livet igen.
Varken den kyska Hippolytus blir av själva Diana
        Frälsad ur skuggornas hem,
Eller har Teseus makt, att sin vän Piritous rycka
        Lös ur Leteiska band.

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.