Till allmänheten

En gång en skald lyste ut auktion
Uppå sitt hjerta — sin enda vara —
Och en matrona tog mot det, hon,
Till år och fägring kusin med »Sara».
Nå ja, på köpet dock skalden vann,
Ty ack! kontanter är det reela,
Och som man billigtvis ej kan stjäla,
Så gjorde säljarn förnuftigt, han,
Tänk om en ann' kunde hitta på
En sak att erbjuda allmänheten,
Der öfver klubban hon helt förveten
Och ack! med pengari hand ses stå:
Mitt hjerta? — utnött och dödt, förkastas!
Min skönhet? — icke ett öre värd;
Mitt sätt att vara? — med skäl det lastas,
Ej blef mig någonsin grace beskärd;
Min karaktär? — öfverflödig vara,
Förutan sådan det går en bäst;
Min bildning ? — Gudar! det feltes bara!
Den ryms i knapphålet af min väst;
Ack ja! hur sorgfälligt jag må leta,
Jag arma, strandsatta strumpa blå,
Så kan jag verkligen icke veta
En sak att lysa auktion uppå.
Jo tyst! om bjuda jag skulle våga,
Fast Gud skall veta att den är klen,
Min enda tillgång, min rimförmåga,
Mån väl en hacka j derför gen?
Att jag ej sjelf mäktat henne drifva
Till mer än knopp är en sak för sig;
I annor hand kan hon kanske blifva
En hygglig blomma på lifvets stig.
En ärlig säljare vill jag blifva,
Vill visa varan sådan hon är,
Sen få'n j sjelfva er skulden gifva,
Om klubban faller, er till besvär:
Hvad fördel kan det således skänka,
Att skrifva vers i en tid som vår,
Att »diktens perlor» omkring sig stänka
Och kokettera med »smärtans tår?»
Jo, för det första, så har man — äran,
Som mer är värd än »det lumpna gull»;
Visst magrar derpå man till förfäran,
Men det får gå för den högas skull;
Det är dock något, det kan ej nekas,
Då själens hydda sig tar motion,
Att höra hviskas, att skåda pekas:
»Se, der går han!» eller: der går hon!»
Jag kan försäkra man då ej viker
Ett tum, eho man ock möta må,
Och nacken växer, fast magen skriker,
Men — det kan ingen se utanpå ...
Så har man vidare signaturen,
Som den profane får låta bli,
Den är förträfflig, är himlaburen
Och ger en rätt att sig kalla vi;
Så kan ens bild ju — »emot ens vilja» —
I boklådsfönsterna komma ut,
Der filantroperna Lindbäck — Lilja
Ha' sina hedersrum fått förut.
Så kan i pressen man omnämd blifva
Och se sitt namn i hvar tidning tryckt;
Så kanske akademin kan gifva
Sitt stora pris för ens snilles flykt ...
Sist ett stipendiums alla fröjder
Förmå att hålla ens sinne ungt,
Så man kan klättra mot Pindens höjder
Och bli odödlig — och dermed punkt.

—

Men ack! en frånsida har medaljen,
Och den, min vördade allmänhet,
Den är för innerligt ful, kanaljen,
Och gör väl säljaren dermed bet:
Om till de blå sig en qvinna räknar,
Ej mer bland menskor är hennes del,
En bondtös har ej så många fräknar,
Som hon har lyten och lack och fel;
Till hälften karl och till hälften qvinna
Hon döms, och narrdrägt man henne bär,
Och af förtjenster man ej vill flnna
Att med en enda hon smyckad är.
Nödvändigt skall hon en hafsa vara
Med snedknäppt klänning och lurfvigt hår
Och må ej drista att sig försvara,
Det förorättade, arma får!
Om praktiskt klok hon har råkat blifva,
Och om ordentlig och snygg — hvad se'n!
Är det ej nog att hon vågar »skrifva»
Och kan då domen bli mer än en?
Och om man än gifver ut sin hacka
Och läser »menskan» med nöje nog,
Hörs mängden dock fariseiskt tacka
Att icke han denna bana drog.
Så har i ryggen man resencenter,
Som aldrig tröttna att nålsting ge;
Så har i facen man komplimenter
Af dem som bakom oss hånfullt le;
Så har man afund ifall man lyckas,
Och går det illa, man skrattas ut,
Och härmed skulle det kanske tyckas,
Som borde marterna vara slut.
Visst icke! Om man för mycket skrifver,
Så blir man klandrad, och det med skäl,
Och om för litet på tryck man gifver,
Så svälter vackert man sjelf ihjäl,
Ty se! förläggarne skola lefva
Så väl som vi af vårt snilles flygt,
Och, helt förlåtligt, de arma bäfva
Att se affärernas ändalykt.
Och se'n! Om sångmön är glad och munter,
Så ler väl verlden, men ömkande,
Och säger afgjordt: »det bara strunt är,
En högre lyftning vi ville se!»
Och kommer sångmön från diktens ängar
Med tårpilsknippor och med cypress,
Så ropar verlden: »hvem vill ge pengar
För sådant skräp, tro de dumma gäss?
Nog kostnadsfritt kan enhvar få gråta,
Det var ej tårar vi ville ha,
Men bilder höga, men känslor såta,
Och ord, för resten, som klinga bra.»
Ja, mina värdaste! så är saken,
Jag har ej mera att lägga till,
Och faller varan ändock i smaken,
Så tag då henne hvem helst som vill!
Nu pass på ropet! min rimförmåga!
För hundra »rix» är den afgjordt er.
Hvad! inga bud? Nå, nu vill jag fråga:
Tänk om för femti jag henne ger?
Tyst som i grafven! — det är för galet,
Nå treti bara — så ropen då!
Jag måste hafva dem till qvartalet,
Om jag ej husvill i snön skall stå.
Hvad denna tystnad dock är förfärlig,
Så förödmjukad jag än ej blef.
Jag ångrar nästan att jag var ärlig
Och varans lyten i grund beskref.
Nåväl! fast arm, jag dock stolt mig känner:
Då j ej köpen min sista skatt,
Så vill jag skänka er den go' vänner,
Till godo hållen och tagen fatt!
Hvad nu! Hvad hör jag? För att den taga
J fordren högljudt kontanter till!
Nu må jag le! ty att mera klaga,
Det vore ömkligt och mer dertill.
Nåväl! en gåfva som ingen annan
Vill äga, vill jag ej heller ha;
Jag ger min sångmö ett skott för pannan
Och slår mig till prosaisterna.
Jag hackar korfmat, jag bakar bullar,
Jag säljer bränvin och punsch och bier,
Och fet och glad genom verlden rullar
Och ansedd, präktig och firad blir.
Farväl, o konst! faren väl poeter,
Som allt ert hopp till Apollo ställt,
Som lefven somrarne om af ether
Och dö'n om vintrarne utaf svält!
Ack! kappens gerna om pris och lager,
Jag afundsfritt edra krumsprång ser,
Ty hungrig, husvill och blek och mager
Jag aldrig nånsin vill blifva mer!

Ur Svenska Familj-Journalen nr 6, 1867.