Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten
Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar,
slår den igen, kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!
Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din han! Var ådra blå och trinder
ligger så svälld och fuktig som i bad;
handen är svettig och ådrorna stela.
Knäpp nu och spela,
töm ur din flaska, sjung och drick var glad!
Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! — Fy tusan, vad dunst ur din aska!
Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!
Utur hans kärl din död i droppar flutit
helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja, detta glas bedrövligt inneslutit
glödande maskar, vill du, Movitz, tro.
Allt är förtärt, dina ögon de rinna,
tarmarna brinna.
orkar du ropa än gutår? — Jo jo.
Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
Skull' du åstunda
ännu en fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår!
Aktivera autouppdatering av kommentar