Till månen
Åter huldt i töckenglans
Klär du dal och lund,
Löser upp hvad doldast fanns
Djupt i hjärtegrund,
Gjuter mildt ditt skimmer ner
På min öde stig,
Som ett vänligt öga ser
Medlidsamt till mig.
Både fröjd och sorg som flytt,
Allt som minnet vet,
Ljuft och ledt jag bär på nytt
I min ensamhet.
Bölja, till hvars sus jag lyss
Glädjen den är all,
Gick sin kos med tro och kyss
Som ditt eget svall.
Ack, det bästa lifvet gaf
Har jag kallat mitt!
Ve, att aldrig till sin graf
Man blir minnet kvitt!
Genom dalen, kära ström,
Gå med sorl din gång,
Hviska utan ro din dröm
In uti min sång --
Vare sig ditt brus jag hör
Under vinternatt,
Eller när du pärlbeströr
Vårens blomsterskatt!
Säll den sig från världens larm
Fridsamt uteslöt
Och vid vännens trygga barm
Enda lyckan njöt!
Hvad i lifvet ej låg klart
Eller kom och gick,
Står i natten underbart
Upp för själens blick.
Aktivera autouppdatering av kommentar