Till min vän konstnären Martin Åberg

Så sent har han irrat sig fram till vårt hus
och vi se i dörrn hans höga gestalt,
och han skrattar som ofta men skrattar dumt
och hårt och vansinnigt kall.

Och gata upp och gata ned
har han hungrig gått i natt,
och hans nästan brustna siarblick
är irrande och matt.

Men ännu hänger hans själ ihop
och han sätter sig stilla ner
och säger med bortvänd blick: kamrater,
nu hungrar jag inte mer.

Det var tyst förut men blev tystare:
den rösten var inte lik.
Den hade över sig både sorg
och glättig, djup musik.

Så börjar han tala om höga ting
som han sett där han vandrat kring,
om allt han målat med hjärteblod
och om kärnan av ord och ting.

'Och om ni ett ögonblick endast sett
som jag där jag ensam gått,
så vore ni också att räkna bland dem
som sin heliga arvedel fått.

Och varför grubbla när allt är ljus
som böljande kring mig går,
kring mig av vatten i svartviolett
en sjungande bränning slår.

Den bär mig till skönhetens herres hus
på en stjärnljusomstrålad ö.
Jag bär ett evigt levande liv,
som aldrig kan hungra och dö.'

Så brast hans dröm, och han reste sig blek,
och föll i skakande gråt,
och hans höga vita panna
av ångestsvett var våt.

Och då såg han på oss som på främmande ting
och med ögon som längta i jord,
och förbannade oss och förbannade allt
och talade främmande ord.

Och han sjönk till sist ihop som en säck,
och dog en vansinnigs död,
och likvakan sköttes av fyra män,
som icke hade ett bröd.

Då hörde jag något som icke var sorg
komma sjungande ovanfrån.
Som mor som sjöng för sitt slumrande barn,
och en ängel var hennes son.

Och en annan röst med ett sällsamt ljud,
som när vita vingar slå,
kom i mörkret nära mitt eländes bädd
och viskade sakta så:

Ej sorg över kämpen känn,
du barn som ej ser som han.
Han sett för klart och druckit för djupt
och döden till lön han vann.
För stor för eder jord,
för hög för edra hus -
Han har rört vid min mantelfåll,
vid min klädning av skinande ljus.