Torpedsången
Vår vandrings väg var grön av skum,
vi gått den år och år.
Tills havs vi voro i isig höst,
till havs i den sjungande vår.
Vid eldstadsluckan stekte vi
vår hud så svart som sot,
och blinda av ånga och brända av eld
vi trotsade dödens hot.
Vår väg var lång och stormigt svår,
och den klipptes av en dag.
Och vid den leken en blev kvar,
och denne ende var jag.
Så ung jag var men så nära att dö
och bäddas i bröders grav,
sen jag kämpat hårt för min kära och mig
på nattligt och svallande hav.
Vi fruktade aldrig för rev och skär,
vi trotsade snö och orkan,
på Ishavens vidder, i bränningars skum,
på sydlig och ljum ocean.
I pannrummets hetta och brännande kvalm
vi stridde vår tysta strid
mot havets och himmelens vredes skål
i töcknets och ångestens tid.
Om stäv och bog är ett fartygs bröst
som vände mot storm som går,
så är väl maskinen dess hjärta ändå,
som troget slår och slår.
Mot detta hjärta smög en gång
när störtsjön vräkte vred
i svarta vågors vita brott
en tyst och lömsk torped.
En visa hög blir stormens gång,
som sjunges än hård, än mjuk,
men fruktansvärd är torpedens sång
när den skär ett fartygs buk,
när den river upp en sida av järn
som ett djur av vildens spjut
och slungar slavarna utan värn
i det dansande havet ut.
Kamrater som dör, jag sörjer er än,
där ni sväljdes av brottsjön ner,
det var bröder som byggde er egen båt
och bröder som dödade er.
Det var bröder och bödlar på samma gång,
de som laddat den tysta torped,
och de som ni ha kanske sänkts
bland tång och koraller ned.
Kamrater - mitt öga såg dem ej mer,
när det salta vattnet bröt
över smällande pannor och brytande spant
och den lössläppta ångan tjöt.
I dödens armar krävdes de
och gingo till sitt rum,
och stormen flög över öde hav
med vingen våt av skum.
Aktivera autouppdatering av kommentar