Torpflickan
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
Kan ej dödens mulna engel skona?
Skall naturen, att sitt fall försona,
Åt en makt, som härjar och föröder,
Offra allt det ädlaste, hon föder?
Kan väl grafvens mossbetäckta gömma
Glädas åt det sköna, åt det ömma?
Älskas Kandals barn af dödens salar,
Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?
O, du var så skön, begråtna flicka!
Ingen yngling stannar mer att dricka
Vid din blåa källa, ty derinne
Ser han blott din saknad och ditt minne.
O, så länge du besökte källan,
Glömdes hennes täcka stränder sällan.
Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen,
Kunde herden der fördrömma dagen.
Trånans suckar, glädjens gälla stämma
Voro vid dess bölja då som hemma,
Och så långt hon flöt, den spegelklara,
Hördes sång och muntra flöjter bara.
Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!
Kandals dotter går ej mer och vallar;
Fåfängt sörja edra stumma echo
Hennes toner, som för alltid veko.
Tomt är nu på Vanhais betesmarker,
Inga hjordar irra i dess parker;
Någon fogel blott, som höken jagar,
Flyger der från träd till träd och klagar.
Son af Vanhais, du, som främst bland alla
Älskades af detta nu så kalla,
Detta fordom, ack, så varma hjerta,
Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?
Tystnat har din yxa re’n i skogen,
Ty en flicka gick ej mer förtrogen
Och besvarade din röst från hagen,
Då du, lockande, höll opp med slagen.
Högt på stranden ser man nu din julle,
Liksom om du aldrig mera skulle
Kasta ut för fjärdens skaror näten,
Af hvartenda älskadt värf förgäten.
O, bland kyrkogårdens sorgsna pilar
Slog du läger, der din flicka hvilar,
Och då dagen släcks och tändes åter,
Sitter du vid hennes graf och gråter.
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
Aktivera autouppdatering av kommentar