Torsnäs Matts

Ja, Torsnäs Matts, han kom hem till sist
från Amerikaresan, gunås så visst —
kan vara en fem eller sex år sedan.

   Ni vet, hvad som hände, strax han for.
Stor-Jan i nabben, som lofvat, medan
Matts var borta, att vara som bror
för systern hans, en sexton års flicka,
och sörja för gumman, hans gamla mor,
för god betalning, som Matts skulle skicka —
ja, allt det där, det känner ni nog.
Pengarna stack han i egen ficka,
gumman fick sköta sig själf och dog
på fattighuset, och flickekraken
fick sig ett barn, så ung hon var,
Jan i Nabben blef stämd som far,
men svor sig fri ifrån hela saken.
Så gick hon, stackarn, och dränkte sig midt
för bryggan vid Nabben med barnet sitt,
tyckte väl ungen for alltför illa.

   Och Matts, han visste om intet han,
kom hem till ön som en herreman
med plånbok tjock som en bra postilla.
Han gick på gästning från hus till hus,
lefde för jämnan i sus och dus
och tycktes ej efter systern fråga.
Jan var först som från vettet skrämd,
det var med nöd som han kunde våga
sofva af fruktan för broderns hämnd;
vakt skulle hållas natten i ände,
båda drängarna turade om
med laddad bössa, — det var ett elände.

   Dagarna gingo, men ingen kom,
och det spordes snart, att Matts tänkte fara.
Då skämdes Jan, att han kunnat vara
så rädd, när alls ingen orsak fanns,
och fast han var mån om styfvern eljes,
ställde han till en kväll med dans.

   Hur saken nu rätt gick till, förtäljes
än si än så, men Matts kom med,
bjuden eller ej, man vet inte riktigt.
Jan höll sig undan först försiktigt,
men när han såg, han fick vara i fred,
vardt han lik sig, drack med besked,
skrek som en galning och svor och bråkade.
Matts var lugn och drack ingenting,
satt med flickorna mest och språkade,
tog sig ibland en sväng omkring.

   Se'n bjöds på kaffe i drängarnas stuga;
Matts sa' nej, och Jan till att truga.
»Men först skall jag se din nya båt»,
sa' Matts, och de följdes åt,
fast Jan var mot det, som alla hörde.
Han stannade ofta, och Bengt han såg
— Bengt, ni minns, som blef nämndmans måg —,
hur han satte sig ned, när vägen förde
fram mot bryggan, där båten låg.
Så sägs det, att Matts tog Jan i kragen
och drog honom ut med våld på bron —
Jan var grof som en brännvinspatron,
och Matts var liten, men kvick i tagen.
Bengt, som de andra, var af den tron,
att det var ett vanligt slagsmål å färde;
bäst att inte så noga se på,
om det skulle bli allvar, kan man förstå,
och så togo de af till Nabbens gärde,
skulle se efter, hur hafren stod —
Matts var känd för ett hastigt mod,
det kunde bli sak vid tinget sedan.

   De hade hunnit till gärdsgår'n redan,
då skreks det på hjälp, det hörde ett skott,
åter ett annat, — nu fingo de brådt;
värre och värre blef klagolåten,
skott på skott och ett jämmerskri...

   De kommo till bryggan. Allt var förbi,
Matts var långt ifrån land med båten,
och Jan såg man inte det minsta till.
Så slängde man ut en dragg och fick opp'en,
illa slagen, död dom en sill,
med sju revolverkulor i kroppen.

   Ingen, som kände Matts, skulle trott,
att nånsin han kunnat så svårt förgå sig;
man visste nog han bar vapen på sig,
men det var bruk, där han senast bott.
Nu kunde man lätt förstå, hvad han tänkt sig,
allt från den stund, han kom till ön:
just på det ställe, där systern dränkt sig,
där skulle Jan få sin gärnings lön.

   Ja, inte är jag så snar att fördöma —
det var väl Amerikased så visst.
Syster och mor hade dött af brist,
och det var nog inte så lätt att glömma.
Men det kan jag säga, att sådan färd,
som Jan hade fört, var sådant värd.

   Om Matts kom undan? — Det var i skymningen,
inte kunde han tagas strax,
och da'n därpå, då var det så dags, —
och så fanns nog folk, som hjälpte med rymningen.
Det lystes i kyrkan en tid bortåt,
men så kom det bud, att man funnit en båt
med köln i vädret i Danzigergattet.
Det sa's, han drunknat, jo vackert ock!
Matts hade hittat på det sprattet
att kantra båten; hans rutiga rock
låg kvar i toften. Länsman, ni känner,
en hedersman, han tog för kontant
hvad folket sa', fast han visste grant,
att Matts hölls gömd hos bekanta och vänner.

   Och om ni vill veta mera, så —
men det kan just göra detsamma för resten...
När året gått om, så kommer till prästen
ett bref med New-Yorks stämpel på.
Hundra dollar låg det i brefvet;
de skulle till socknens fattighus,
och det sa's, att namnet på den, som skref'et,
inte fick komma i dagens ljus.

   Se'n dess kommer hit hvart år, som lider,
en summa till hjälp vid sjukdom och nöd,
och när den hjälpen tar slut omsider,
då vet man, att Torsnäs Matts är död.