Tyst
Pappa min kallades för tysta Jonsson
jag var tyst tills 40 år
då tandställningen gjorde skrattet tillgängligt
en sned tand, har du en halv tand,
var kommentaren från eleven i skolan
munnen var sned
minnena var sneda
läppen hängde
mamma sa tyst hela tiden
rita, rita, rita på lektionerna
sy, sy, väva, väva, sticka, sticka flicka
två ettor i svenska,
men in kom jag på Konstfack i textil
sen ville jag inte vara konstnär
ut i världen och prata, prata, prata
inte ensam konstnär längre
lära ut allt mitt vetande,
som fanns uti varje cell i fingrarna och i kroppen
de alla barnen från olika länder,
de ver, skriver, skriver
dikt på dikt, inte alla dagar,
men när minnena och upplevelsen stryker förbi
då lever jag i nuet
av Karin Jo (ris och ros)
Aktivera autouppdatering av kommentar