Ungersvännen o. kvarnbäcken
UNGERSVENNEN.
Hvart tar du vägen, lilla bäck
Som sorlar?
Du hoppar framåt, yr och käck,
Och porlar,
Hvi brådskar du mot dalen ner:
Så hör och svara då, jag ber!
KVARNBÄCKEN.
Jag var en rännil, ungersven:
De hafva
Fått makt med mig och sändt mig se’n
Att slafva
Vid kvarnen där med sina fall
Och ej af hvila vet mitt svall.
UNGERSVENNEN.
Mot kvarnen som till tidsfördrif
Du hastar
Och vet ej hvad mitt unga lif
Belastar.
Af mjölnarflickan väl du fick
Rätt mången gång en vänlig blick?
KVARNBÄCKEN.
Ur bädden före ljusan dag
Uppstår hon.
I böljan sina blida drag
Se’n tvår hon.
Så full och hvit är hennes barm --
Då blir jag ångande och varm.
UNGERSVENNEN.
Kan vattnets kyla hon förmå
Att brinna,
Hur skall med kött och blod det gå?
Besinna!
Den henne en gång skåda får,
Skall aldrig lämna hennes spår.
KVARNBÄCKEN.
Då kastar jag på hjulen mig
Och brusar
Och mäktigt hvälfver skofveln sig
Och susar.
Se’n här den fagra flickan bor,
Är vattnets styrka mera stor.
UNGERSVENNEN.
Månn’ ej det kval, som tär mig jämt,
Du fattar?
Gå bara! säger hon på skämt
Och skrattar.
Ack, med en blick af ömhet blott
Själf bäcken stanna hon förmått!
KVARNBÄCKEN.
Det känns så tungt, då härifrån
Jag skrider,
I bukter jag med saktadt dån
Mig vrider:
Men lydde jag blott egen håg,
Hur snabbt jag gjorde återtåg!
UNGERSVENNEN.
Kamrat i nöden, jag ditt lopp
Nu lämnar;
Jag vet att du ett ord af hopp
Mig ämnar,
Nu gå och hviska där hon är,
Hvad svennen önskar och begär.
Aktivera autouppdatering av kommentar