Ur Vårt liv, en Vandring

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

      Var, som på Jorden går, bär namn av Vandringsman:
Så den, som nöjet sitt med gyldna alnar mäter
Som den, sin Beta bröd med salta tårar väter;
      Så den, uti vars vett sig vishet spegla kan;
Som den, vars Dumhet gömt sitt ABC i plogen:
Var är en Vandringsman; Vå värld är vandrings-skogen.

      På Vandrings-vägen är vårt Hopp vår Vandrings-stav;
Vårt Samvet som en Hund oss på vår Resa följer
Och vid vårt syndafall sitt varningsljud ej döljer:
      Vårt Rese-ur, som slår och pickar till vår Grav,
Är Pulsen; Bördan märks oss intet heller tryta,
När Synd och Jämmer sig kring våra Skuldror knyta.

      Vi Vandrings-män få på en ort ej stilla stå;
Den som tre famnar knappt från Modrens sköte skridit;
Och den, som Solens brand, där Peppar växer, lidit;
      De vandra både två, förr än de lära gå:
De resa like långt, emedan Vandrings-färden
Ej längre sträcker sig än inom samma Världen.

      Uti vårt Vandrings-Land är allt vår Herres Lån,
Det kan ej vara vårt, som en gång från oss tages;
Allt vad av Vett och Svett på resan sammandrages
      Blir i Härbärget kvar, när vi där gå ifrån:
att den, för många Land sig Envålds-Konung skriver,
Sist Landet blott en grav till egna ägor giver.

      Uppå vår Vandrings-väg ses Solen stundom le,
Och tycks, att foten vår på veka liljor träder;
Än sveper all vår Lust sig in i Sorge-kläder,
      När ur Kol-svarta moln vår Himmel blixtrar ve:
Om GUD på vägen oss ej titt med törnen kränkte,
Ho vore, som på Er, O Himla Rosor, tänkte?

      Vi ställe till ett mål väl alle resan vår,
Dock får den ene lätt, den andre tyngre vandra,
En sliter ett par skor på vägen mer än andra,
      Den ene långa steg, den adnre korta går:
Sist vansklighetens vagn, som tiden själver körer,
Så Tid som Tidsens Barn till Gravsens portar förer.

Carl Johan Lohman


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.