Ur kanslerns-Mammonsprästens festpredikan
(Sedan konung Frode övervarit den festliga Grottedansen, begav han sig med svit till slottskyrkan för att åhöra kanslern-Mammonsprästens högtidspredikan. Ahasverus har antecknat blott en del av denna. Kanslern led vid tillfället av en lätt bronchitis. Föredraget var fördenskull, ehuru livligt, något lågmält och undföll delvis den gamle åhöraren.)
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Att Grotte kräver offer, det är sant,
men vår kultur är ju ett offerväsen,
och Grotte vår kulturs representant.
Naturen är ju ock ett offerväsen,
den fordrar allas våra liv i gärd
på sin omätligt stora offerhärd.
Det är ju sagt: allt kött är hö;
det är ju sagt: vi vissna hän som gräsen,
och kungen själv - förlåt! - skall en gång dö.
Och då nu alla äro offerdjur,
ja, Frodes liv - förlåt! - skall ha en ände,
vad mer, om trälen dör för vår kultur?
Beröva Grotte honom vore stöld.
Det hövs en träl att dö på sitt elände
med samma mod som krigarn på sin sköld.
Kristianismen var en samvetsböld:
i mannahjärtan pjoskets gift han sände.
Hur väl, att samfundshälsan återvände!
Den grep omkring sig, österns själapest,
därhän - jag blygs för minnet - att det hände,
att även jag som ung blev Kristuspräst.
I detta tunga kall var det min tröst,
att den, som framför nasarenens altar
sin kristianska offertjänst förvaltar,
kan bära Mammons altar i sitt bröst.
Så gjorde jag, så gjorde hundra andra.
Visst var det obekvämt men ej att klandra,
ty se: vårt nya evangelium
har, likt naturen, tillerkänt ett rum
åt list och skrymteri vid styrkans sida
i livets strid, som alla ha att strida.
Slån upp vårt evangelium och läsen:
»Den strid, som strids för levnadsnjutningen,
är konstnärn, som besörjer gjutningen
med lägre väsens malm av högre väsen;
som danat ögats ljus fram ur det skumma
och manat ljud och röster ur det stumma
och räv- och mänskoslughet ur det dumma,
ger segern åt det starka och det sluga
och nödgar styrkan för det sluga buga
och ställer våldet högt, men högst till sist
list.»
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Förkunna högt, fanfar, från bygd till bygd
befrielsen från Kristusreligionen,
som gjorde dygd till blygd och blygd till dygd -
som var ett hinder för evolutionen
och var ett hån mot universums lag,
den lagen: liv åt kraftig, död åt svag!
Hon var ett dumförmätet bud att hjälpa
den uselhet naturen själv vill stjälpa.
I hennes sjuka fuktighet kom ärg
på våra drifters stål och över tingen
en ideal och onaturlig färg.
Hon sög ur njutningsglädjen must och märg,
gav som dessert på nöjet samvetsstingen.
Hon föll, och världen andas friare,
allt sedan Mammon sände siare,
som givit kraft åt vad de fleste tänkte,
men fegt i hjärtats tysta djup försänkte.
Ljud högt, fanfar, för desse siare,
för desse själarnas befriare,
som hävdat käckt åt människonaturen
den rätt, som dittills förbehölls åt djuren,
den rätt, som heter lust och är moralens grund,
motiv för mina gärningar och edra,
fast Kristusläran velat den förnedra
till privilegium för svin och hund.
Hell siarne, som byggt på fasta grunder
vår dogm, att miskund med den svages lott
är mot evolutionens lag ett brott -
fullkomningslagen vill, att svaghet skall gå under.
Nu springer Lasarus vid Grottestången
på sårig fot, till dess han stupar kull,
och orgien grumlas ej för fattigmannens skull,
och utan désaccord vid yppigt bord är sången.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Moralens grund är lusten rätt och slätt.
Men då - hur går det med vår samhällsrätt?
Om brodern för en guldbit mördar brodern,
och sonen modern?
Ja, vänner, det är hans privata rätt.
Men lusten, som privat, har, som I veten,
sin fulla motvikt i utiliteten,
som stiftar lag mot mord, och detta just
för att vi ostört njuta må vår lust.
Ej i namn av rättfärdigheten,
som fåfängt i världen I efterleten,
nej, i namn av utiliteten
straffa vi mördarn, och detta just
för att i trygghet njuta vår lust.
Men straffa rik och fattig lika vore
ett brott mot Mammon, bör envar förstå,
då Mammon själv är nådig mot de store
men har till undergång bestämt de små.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Ur lustens rot går egoismen fram,
den förr så smädade
och hädade;
den växer upp med väldig stam
och yvig krona, i vars skygd
vår stat på säker grund är byggd.
Ur egoismen växer klassintresset,
för oss, de höge spelarne, trumfässet
uti vår politik, real och hälsosam.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
När denna värld ännu var galen
och stirrade sig blind på idealen,
gick Grottekvarnen tung och trög
som i en barbackväg en klumpig drög,
och de, som ärligt dyrkade
sin nasaren, påyrkade
åt trälen någon ro och fullt tillräcklig näring.
Nu, när han ingen näring får
men hugg och sår,
nu han I sett, hur Grotte går,
hur han i Frodes sköte sår
sin oerhörda gyllne äring.
Ja, vår reala politik
är framgångsrik och ärorik,
och mer än Adonai och Oden, Zeus och Ammon
är ärorik och full av nåd vår Mammon.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Aktivera autouppdatering av kommentar