Vällust
Kör
Dagsljuslandet är främlingslandet.
Där går vi klädda i mask och pansar.
Där går vi höljda i namn och förtid,
skammens kåpor och ärans kransar.
Här, i den enda och yttersta handlingen
kastar vi jagets nio hudar,
stiger med slutna ögon i källan,
nakna som foster och gudar.
Nakna som foster. Förvandlingsnatten
under det mänskliga rör vi rysande,
följer i spåren av urtidsanor,
djuphavsdunkla och fosforlysande.
Årmillionernas parningshunger
slukar och bär allt jordiskt öde.
Mänskliga former och namn är förgängliga
stänk ur extasernas flöde.
Mansröst
Bedövad vaknar jag -- ur vilket sköte?
Vad jag förnam var inget mänskligt möte.
Ett liv på botten av mig själv förde jag,
och elementerna tillhörde jag.
Kvinnoröst
I dvala sjönk jag mörkerbländad,
av ingen man men av fantomer skändad.
Av jordandarnas lustar glödde jag,
och mytens vidunderskaror födde jag.
Kören (fortsätter)
Nakna som gudar. I formlös gryning
stigna ur havet står de på stranden.
Utan att känna sin väg och sitt rike
tar de ett tvekande steg över sanden.
Utan att veta vad krafter de råder för
andas de sakta, stannar och vänder sig.
Världarna vaknar av andetagen,
djupen och höjderna tänder sig.
Kvinnoröst
Hur ödmjukt väldig kan en stolthet vara.
Jag är en helig bild, ett tecken bara,
men genomlyst för att en Makt behöver mig.
Din dyrkan fyller och går långt utöver mig.
Mansröst
Var blev vår tyngd av jordvarelse!
Du är det än ej skaptas uppenbarelse.
Jag är själv eld. Jag är själv ingen.
Vårt rike hägrar. Vi är bakom tingen.
Kören
Ämnar du stänga den sista vägen?
Ämnar du dämma det sista flödet,
där vårt torra väsende vattnas av
världarna bortom det jordiska ödet?
Ämnar du kväva i namn all namnlös
tidlös eld ifrån skaparbålet
tills det förtärande undret viker för
viljan och ändamålet?
Koral
O Gud, hur du vill döma,
lät du oss aldrig glömma,
hur vitt ditt välde når.
I trängseln här och nöden
var lusten liksom döden
ett sorl från djup dit ingen når.
Aktivera autouppdatering av kommentar