Vännerna

Nej, skåda på hatten, på spetsen och plymen,
Som pryder den unga och lockiga hjessa!
Om ej jag mig missta’r för starkt på kostymen,
Så tror jag förvisso jag ser en prinsessa,
Gu’signe den engein, den högheten fin!
Men om hon gör skäl för de upphöjda namnen,
Hvi håller en onoslig mops hon i famnen
Och icke en prins ifrån grannstaten sin?

För tidigt? Nej, kärleken ypperligt drifves
Uti politikens temp’rerade zoner;
Bland skallror och lindor och dihorn han trifves
Och växer, tills han kan »stå lull» uppå troner,
Således: det skälet ej fullgiltigt är;
Nej! barnets instinkt är det här, som är mogen,
Hon vet nog, att moppe till döden är trogen,
Då stundom en prins i sitt lif är så der ...

På hofmän, som buga, och fröknar, som gnälla,
Hon öfverflöd har, och det tröttar i längden;
Hur roligt att äga en vän, som törs skälla
Ibland den subtila och undrande mängden!
Det låter så friskt som ett vallhorn i skog;
Hans lurfviga öron helt ocirkladt hänga,
Och, roar det honom, han fritt vågar blänga
Och räcka sin tungsnibb åt verlden med fog.

Ja, edukationen hos moppe är dålig
Och klen hans figur i salongen och dansen,
Han ej ens förstår, att han bör vara tålig,
När utaf en förman han trampas på svansen;
Hvad taga sig till med en slik babian?
Här hjelpa ej stjernor, ej band eller titlar,
Man fåfängt med dylikt hans mopsöra kittlar,
Han grinar helt fräckt åt den skönsta kraschan.

Ack, låt honom vara! Ej hjerter blir klöfver,
Hur också man skrapar och målar och tvättar.
Den lilla en dag nog sin älskling behöfver:
Han bördorna »vädrar» och delar och lättar, –
Man nästan kan se det uppå hans habit;
Ty fast han är svart, den förtjusande moppen,
På hufvud och hals och den öfriga kroppen,
Så är han på bröstet som snöflingan hvit.

Ja, lycklig är den, som i morgonens timma
En vän vid sitt knoppande väsen kan fästa
Och som, när han svepes i aftonens dimma.
En vän äger qvar, som den obestridt bästa
Utaf de presenter oss lifvet bestått;
Hur ödet för öfrigt må vängåfvan foga,
Med svans eller utan – är icke så noga,
Blott hjertat, som moppes, är trofast och godt.

Ur Svenska Familj-Journalen nr 10, 1871.