Våra villor
O filosofer! I, som skriken
mot världens villor alla dar!
Mån väl den lära I prediken,
med mera ljus, mer sällhet har?
Vem må ej då sitt nit förklara,
att edra lagar lydig vara?
Men om den väg I fören oss
till en bedrövlig sanning länder,
om eder vishets himlabloss
en dödlig dag för nöjet tänder;
om ur en glad och ljuvlig dröm
I väcken oss till verklig plåga;
då tolke dåren ert beröm!
Då vandre lasten vid er låga!
Uppå en lyrisk skådeplats,
än för din syn i avstånd lyser
ett präktigt diamants palats,
som gudar i sitt sköte hyser;
Än en Hesperisk blomsterpark
med sitt behag din tjusning väcker;
än en Tartarisk ödemark
med nakna klippors brott förskräcker;
Där flyr en ström med bråstört lopp,
där källans silver sakta rinner;
du fasar, ler och gläds och brinner,
och på teatren skyndar opp -
där du, bedragen i ditt hopp,
för allt ett målat papper finner.
Så, om i nöjets lånta dräkt
vår bildning ej naturen prydde;
om mänskan, ur sin irring väckt,
allenast sannings domar lydde;
och såg, hur litet all vår dygd,
vår ära och vår makt betydde;
Vem är som ej med skräck och blygd
ur detta livets öken flydde?
Vad gör, att unga hjältens arm
med tunga vapen sig belastar?
Vad gör, att från sin flickas barm
han sig i stridens lågor kastar?
Ur hyddans lugn med glädje går
att trotsigt möta krigets öden;
med stolthet räknar sina sår,
och leende betraktar döden?
Vad är, som snillets son förmår,
att sina muntra ungdomsår
i forskningarnes natt föröda:
att skåda guldet med förakt,
med ömkan le åt kungars prakt,
och endast leva med de döda?
Vad mod, att trotsa farors rön,
att sig till världens gagn förtära?
Säg då, för vad de sig besvära?
Vad himlen hör i deras bön?
Vad söka de? - De söka ära.
Och vilken är då ärans lön?
Ett löv, vars grönska snart försvinner;
En marmor, som vid konstens bud
ditt tycke, ej din känsla vinner;
av ryktets mun ett flyktigt ljud;
ett rökverk, som på graven brinner;
ett diktat liv hos minnets gud.
Vad storverk, som ej skådat dagen,
vad dygd i hjärtat ofödd låg,
om ej, i ljuva villor dragen,
man verklighet för skuggan såg!
Du, som med öm och ädel håg
ger hjälp och vård åt dina bröder;
som rörs av den förtrycktes röst,
ger honom tillflykt till ditt bröst,
och i hans hjärta glädje föder;
som nöjd ditt liv till offer bär
åt konung, fosterland och vänner!
Du i din dygd det värde känner,
som ensam dess belöning är;
men om vid sannings grymma låga
ditt djärva öga skulle våga
att skåda ned i hjärtats natt,
vad du med häpnad skulle finna
så många dygders rika skatt
uti ett ögonblick försvinna!
Vad blygd, att se din fria själ
sig till en fången slav förbyta,
och all dess ädla idrott flyta,
från nit för egen vinst och väl!
Och kärlek, som bland livets skänker
den ljuvaste, den största är;
som i en himmelsk vällust sänker
det hjärta, som din låga när!
Vad bleve du, om vårt begär
sig endast till det sanna sträckte?
En brånad, spridd med blodets lopp;
en lusta, som behovet väckte,
och njutandet ånyo släckte:
Vad bleve då det ömma hopp,
som sig med tvång och fruktan röjer;
som, bävande, i vördnans spår
så småningom till målet går,
och, då din sällhets mognad dröjer,
dig med de blomsters ro förnöjer,
dem bildningen på vägen sår?
Knappt är du förd i segrens sköt,
förrn, ur din ljuva tjusning tagen
du önskar, att du än bedragen
din sällhet blott i tankan njöt.
Ej nog, att villans pensel målar
med glada färgor livets fält;
hon visar det, vid hoppets strålar,
i gravens natt, fördubblat sällt.
Där, bakom höga bergens sträcka,
vars spetsar över molnet räcka,
Sig Indianern bildat har
en himmel, alltid ren och klar,
Dit han ledsagad efter döden,
hos de olyckeligas far,
skall tälja evighetens dar
i ostörd följd av sälla öden;
där skall ej brist och slaveri
och kristnas våld hans syn förfära;
där skall han med odödlig ära,
för tidens kval belönad bli.
Så fly, o grymma sannings dager,
som våra glada drömmar stör!
Vad mer, om villan oss bedrager,
blott hon vår levnad lycklig gör?
Aktivera autouppdatering av kommentar