Vårdträdet
Till Agathe och Richert von Koch.
På odalmannens gård
stod åldrig lind,
ättens vördade träd,
med väldig krona
och stam, runristad av tjugu släktled.
Stormen kom,
starkare än i mannaminne:
det härliga trädet,
tyngt av åren,
föll.
Husets folk
stod sörjande kring den fallna.
Silverhårig farfader,
som frestat nittio vintrar,
smekte med vissnad hand
hennes vindfarna bark och sade:
Vi skiljas ej, du dör ej.
Du skall leva i en dotter,
en stark telning från din stam.
I dig själv levde en moder,
som, när Midgard var tusen år yngre än nu,
sköt upp ur dess mull
och skänkte svalka åt fäder,
vilkas namn förnimmas på Sagas mun,
om de ej tonat bort i tidernas fjärran.
Och din dotter skall växa,
välsignad av de himmelska,
och med susande krona
för släkten, som komma,
förtälja de sagor,
som du förtalt
för svunna släkten,
och lyfta, som du,
lyssnande andar
till evighetstankar.
Vad äldst jag minns
är min moders blick
och därnäst dig, mina dagars vän!
Som barn jag sövdes
av ditt sus:
tyngda ögon
sökte ännu
i saltakets glugg
ditt gungande bladverk,
där det dallrade
i dejligt solljus
eller skymtade
mot skymningens stjärnor.
Min första idrott
var, när förvägen
klättrare hann
din högsta gren
och såg där
med tjusad syn,
med spirande längtan
till ledungsfärder,
i guldglitter
det gränslösa,
himmelspeglande havet.
Jag minns så väl:
dina vingade gäster
skydde icke
den obevingade.
Av ålder fanns
ett fridsförbund
emellan min ätt
och dina åbor.
Trygg kvittrade
trädpiplärkan,
staren lockade,
lövsångaren
sjöng sin vackra
visa bredvid mig.
När jag som yngling
återkom,
sen fjärran med seglens
svan jag färdats,
sökte min blick
hän över slätten
i blånat avstånd
ditt bladverks rundning,
och när jag hunnit
till hemmets grind,
viskade du
till välkomsthälsning
mina bästa
barn domsminnen
och mina löften för livet.
Hur skön jag såg dig
den sommardag,
då hem jag förde
min fagra brud!
Hur slösande
du slöjat dig
i dina väna
blomstervippor!
Aldrig göt du
ljuvare
din ångas doft
i aftonluften
än när solen, som lyst
den lyckliga dag,
sjönk ned under skimrande skyar.
Ej månde vi skiljas,
du minnesrika!
Du flyttar nu in
i fädernas sal;
ty ditt virke skall slöjdas
i sinnrik snidning
till högsätesstolpar
och heliga bilder,
som tyda i tecken
tidernas gåtor
och mana till manlig
levnad de mina.
Ditt virke skall slöjdas
till värnande sköldar
att lyftas framför
lag och frihet;
med järnet spetsas
till spjutstänger
att föras i fejd
för fosterjorden
av mina söners
modige söner
i Svealandens
kämpars led.
Ask vet jag stånda,
nämnd Yggdrasil:
den är det väldiga
alltets vårdträd.
Världar på
dess grenar vila,
dess rot rann upp
ur rymdernas djup.
Det ljus, som i trädets
krona gjuter
livets friskhet,
färg och fägring,
menar man, kommer
ur mänskovärlden,
ur tidernas goda
tankar och dåd.
Men Nidhögg gnager
i rotens nätverk,
och gift han in
i såren gjuter;
det, menar man, kommer
ur mänskovärlden,
ur tidernas onda
tankar och dåd.
Nornan har sagt:
det närmar sig dagar,
som ymnigt nära
Nidhöggsgiftet.
Lärkans ljuva
sång då lönas
med pilens järn
i sångarhjärtat;
gisslet sargar
suckande dragarn
till tack för mödan
i middagshettan.
Stolt går med otyngd
skuldra den starke,
den svage bär
sin börda och hans.
Bonden fäller,
fal för vinning,
med egen hand
sin ätts vårdträd.
Det flyktiga nu
vill njuta sitt eget,
men ej kedja forntid
och framtid samman.
Så lossas hävdernas
heliga länkar.
Himmelssyner
hägra ej mera.
Rättens runor
ristas av våldet.
Som gudar dyrkas
Lusta och Guld.
Då klagar Yggdrasils
träd och kvider,
då gulnar lummigt
lövvalv och glesnar.
Det lider fram
mot fimbulvinterns
förutsagda fasors natt.
Hårt är i världen,
hisklig orätt,
dukade bord
för lustans döttrar,
hungerns död
vid dygdig moders
sinade bröst
för trälens barn.
Då klagar Yggdrasils
träd och kvider,
dess grenar gnissla för isiga ilar.
Det skymnar fram
mot fimbulvinterns
förutsagda fasors natt.
"Bröder månde bröders
bane varda,
slitas månde systrars
söners frändskap.
Hårt är i världen,
hiskliga laster,
yxtid, knivtid
med kluvna sköldar."
Yggdrasil kvider
med kronan skövlad,
nu skälver dess starka
stam till roten,
skalvet skakar jordens grunder,
flammor stiga
ur fjällens djup.
Solen brann ut,
natten är inne,
stormar ryta
i öde rymder.
Men högre dånar
Heimdallsluren,
som skallar till skapelsens sista strid.
Upp slås
avgrundsportar,
ättehögarnas
grifter öppnas.
De, som levat,
återlivas
att hävda sitt rum
i härarnas led.
Spjutsvingande
skaror spränga
åt skilda håll
på snabba hästar
dit, där hon fladdrar,
Lokes fana,
dit, där hon glänser,
Balder den godes.
Vilt de blandas
i vapenträngsel,
lyst av brinnande
världars lågor.
Vinner Loke?
Vinner Balder?
Segrar det onda
eller det goda?
Stridens vågs
skålar vackla --
alla vi lade
där våra lod --
tills i frälsningens
vågskål fäller
onämnd Gud
sin godhets vikter.
Det onda varder
då till intet,
rymdernas brand
var en reningseld.
Sen stiger ur djupet
en skönare jord,
där våren leker
kring livets källor.
Utöver den
breder Yggdrasil,
alltets vårdträd,
en vänare krona.
Syndfritt släkte
samlas där
till evig glädje
i ljusets salar,
och oskuldstidens
tavlor, de gyllne,
hittas i gräset
vid härlig stam.
Aktivera autouppdatering av kommentar