Vandraren (Snoilsky)

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

     VANDRAREN.

Signe dig Gud, unga kvinna
Med den diande gossen
Invid din barm!
Låt mig vid denna klippvägg
I almträdets skugga
Kasta min ränsel,
Rasta en stund hos dig!

     KVINNAN.

Hvilken handtering drifver dig
Under dagens solglöd
Hit på dammig landsväg?
Förer du varor från staden
Kring i bygden?
Ler du främling,
Ler åt min fråga?

     VANDRAREN.

Inga varor för jag från staden.
Nu kommer aftonsvalkan;
Visa mig brunnen,
Som skänker dig vatten,
Goda unga kvinna!

     KVINNAN.

Hit uppåt bergstigen!
Gå förut -- genom småskog
Leder väg till den hydda,
Som jag bebor,
Till den brunn,
Som vatten mig skänker.

     VANDRAREN.

Spår af ordnande människohand
Mellan dessa snår!
Dessa stenar band icke du tillsamman,
Rikt kringströende natur!

     KVINNAN.

Högre upp!

     VANDRAREN.

Täckt af mossa en arkitrav!
Jag känner igen dig, bildande ande:
På stenen din stämpel tryckte du!

     KVINNAN.

Framåt, främling!

     VANDRAREN.

En inskrift, på hvilken jag träder!
Ej möjlig att läsa!
Fotsteg hafva utplånat er,
Djupt ristade ord,

Som skolat från släkte till släkte
Yppa er mästares andakt.

     KVINNAN.

Fäster du dig, främling,
Vid dessa stenar?
Sådana ligga många, många
Kring min hydda.

     VANDRAREN.

Däruppe?

     KVINNAN.

Strax till vänster,
Mellan dessa buskar.
Här!

     VANDRAREN.

I muser och gratier!

     KVINNAN.

Detta är min hydda.

     VANDRAREN.

Ett tempels ruiner!

     KVINNAN.

Här bredvid
Porlar den brunn,
Som skänker mig vatten.

     VANDRAREN.

Än öfver grafven
Glöder och verkar du,
Genius! Öfver dig störtat
Samman ditt mästerverk,
O du odödlige!

     KVINNAN.

Vänta, jag hämtar dig
Skålen att dricka ur.

     VANDRAREN.

Murgrön har virat sig
Kring dessa smärta gudaformer.
Hur ur gruset du stiger,
Pelarepar!
Och du ensamma systerpelare,
Dyster mossa
Täcker jämväl ditt heliga änne,
Blickande ner som de andra
Majestätiskt i sorg
På de spillrade syskonen,
Strödda i stoftet
Här kring er fot.
I buskarnes skugga
Gömmer dem mullen
Och ogräset svajar däröfver.
Aktar du så ringa, o natur,
Ditt mästerverks mästerverk?
Känslolös så uti stycken
Slår du din helgedom,
Sår tistlar däri?

     KVINNAN.

Hur gossen sofver godt!
Vill du i hyddan hvila dig,
Främling? Stannar du hellre
Här i det fria?
Nu blir det svalt. Tag du gossen,
Medan vatten jag hämtar.
Sof, älskling, sof!

     VANDRAREN.

Ljuf är din sömn!
Liksom i himmelsk hälsa
Badar du -- andas så lugnt!
Boren ofvan ruiner
Af helig forntid,
Lef i hägn af dess ande!
Hvemhelst han öfverskyggar
Skall i gudalik tillvarelse
Dagarne njuta.
Frodas i knoppande lif,
Du, den strålande vårens
Härliga smycke,
Lys och led dina bröder!
Och fäller du blomsterhöljet,
Må ur din barm
Växa en ädel frukt
Till mognad i solen!

     KVINNAN.

Gud signe! -- Sofver han än?
Jag har till den friska drycken
Blott litet bröd, jag kan bjuda dig.

     VANDRAREN.

Jag tackar dig.
Hur härligt blomstrar och grönskar
Allting här!

     KVINNAN.

Snart kommer min man
Hem från åkern.
Ack, stanna hos oss i kväll
Och dela vår aftonvard!

     VANDRAREN.

Här bor ni alltså?

     KVINNAN.

Här mellan detta murverk
Byggde min fader hyddan
Af tegel och lösa stenar.
Här är vår boning.
Här gifte han mig med en arbetsman
Och dog i våra armar. --
Har du sofvit ut, min älskling?
Så glad han är -- nu vill han leka!
Du lilla skälm!

     VANDRAREN.

Allmoder natur, evigt spirande!
Hvarje ditt barn du beskär
Skyddad njutning af lifvet,
Ger åt enhvar en hydda i arf.
51

Högt invid templets fris bygger svalan,
Känner ej hvilken prydnad
Hon sudlar ned.
Masken spinner om ullig gren
Vinterbo för sitt yngel.
Och du sammanflickar bland spillror
Af härlig forntid
Den hydda du tarfvar,
Människa!
Lefver sorglös på grafvar! --
Farväl, du lyckliga kvinna!

     KVINNAN.

Du vill ej stanna?

     VANDRAREN.

Gud hägne eder,
Eder och gossen!

     KVINNAN.

Lycka på färden!

     VANDRAREN.

Hvart bär stigen
Där öfver berget?

     KVINNAN.

Till Cuma.

     VANDRAREN.

Hur långt är det dit?

     KVINNAN.

Tre dryga mil.

     VANDRAREN.

Farväl! --
Led du min gång, natur,
Och de främlings-fjät
Som öfver helig forntids
Grafvar jag vandrar!
Led mig hän till ett tjäll,
Skyddadt mot nordan,
Skyddadt af popplar
Mot middagens hetta!
Vänder jag så
Emot aftonen
Hem till hyddan,
Belyst af solens afskedsblick,
Låt mig möta en sådan kvinna,
På armen min son!



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.