Vandringsmän
I.
Längtan.
Han längtar, längtar och anar,
han vandrar, söker och spanar
alltjämt och överallt,
och vad han efterfiker
det skymtar, lockar och viker
i skiftande gestalt.
En blomma blå, som blickar
över åkerns ax och nickar
till vandraren långt ifrån,
men, innan fram han hunnit,
har sjunkit och försvunnit
bland böljande rågens strån.
En fana med gyllne ränder
som lyftes av andehänder
på kvällskyns vallar och torn.
Ett eko, tynande brutet,
från av sägensilver gjutet
fjärrklingande jägarhorn.
Ett orgelbrus, som strömmar
ur en gotisk dôm av drömmar
över drömda gator och torg.
Ett hammarslag i fjärran
från någon i tjänst hos Herran,
som bygger en framtidsborg.
Ett sus i en morgongryning
från världsoceanens dyning
kring bleknande stjärne-skär. --
Han lyss och skådar och anar.
I allt han det sökta spanar
och undrar vad det är.
Ett hav, som samlar åren.
En flod, som speglar våren
med vad flyktigt skönt den har,
och mänskovårar tvenne,
som se varann i henne
med trånande ögonpar.
Hon ilar från blomstermarker
genom höstens gula parker
och välver dess vissna blad
till havet, det mörka vida.
På havets andra sida
vad där? Han undrar vad.
Kanhända det eftertrådda
är det aldrig än förstådda
och vad ingen skall förstå;
men han måste längta och ana,
han måste vandra och spana
och söka det ändå.
Och kom han till världens ända,
dit inga vägar lända,
där Intets rike är,
han böjde sig över stupet
och stirrade in i djupet
med vemodsfullt begär.
Och lutande över stupet
han ropade ned i djupet,
som saknar återljud,
och ropet skulle fara
genom ändlöst icke-vara,
genom tigande rymder: Gud!
II.
Fantasos och Sulamit.
Han vandrar sen många många år
och söker och söker hennes spår.
Men stigarna äro så många
och vägarna så långa
och korsa varann i ett villsamt nät
med spår vid spår av fjät vid fjät,
som jämt förträngas av andra
-- det är så många som vandra --
och alla plånas de inom kort
av vindar, skurar och drivor bort.
Men fast han sökt i så många år,
så långt som människominne når,
finns intet grått i hans bruna hår,
ej minsta veck i hans änne,
hans blick har glans, och hans gång är fri,
på läpparna spelar en melodi,
ty han vet, att han finner henne.
Hans ungdom är oförödlig,
väl därför att han tror och vet,
att hennes är av evighet,
att hennes är odödlig.
Trots ur och skur är hans linning ock
så vit som snö och som ny hans rock.
Så var det i mannaminne.
Ej underligt då, att några tro,
att de mör, som bo
i hult och mo
och sväva i dimmorna inne,
ha spunnit finaste liljetråd
i månglans till hans linne
och vävt i stjärnljus väven
och sytt med dess strålar våd vid våd
till vandrarerocken även.
Det sägs, att, vart han kosan styr
med blåklintblomman i hatten,
det även vid mulnaste himmel flyr
ett sken över land och vatten.
Det sägs, det viskar en melodi
i hyddorna in, där han går förbi,
som hugnar i dagens trälbestyr
och ger vackra drömmar om natten.
Men om hon är död, hans sökta vän?
Nej, det kan han ej sig tänka,
emedan solen strålar än
och ännu stjärnorna blänka.
Han vet det är för hennes skull
som solen och stjärnorna strö sitt gull,
för henne livet leva vill;
men vore hon död, det stode still.
Då skulle snart
allt färgspel här förgås i svart
och rymdernas dunkel tjockna
och solen och stjärnorna slockna.
Men än har dagen glans och färg,
än blänka stjärnor i natten,
och vandraren går över dal och berg
med blåklintblomman i hatten.
Det sägs, det tonar en melodi
i hyddorna in, där han går förbi,
som gör, att en bunden känner sig fri
och har vackra drömmar om natten.
Aktivera autouppdatering av kommentar