Vanrarlåten

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

av Allan Lindberg

Jag föddes på ett vandrarhem
en ljummen juninatt
Och stjärnorna vandra på himmelen
och allt var så stilla och svart

Men jag föddes till att vandra
Och en vandrare ska jag förbli
Tills ryggen blir böjd och foten min halt
och mina ögon slutar att se

Jag vandrade i livet ut
utan nåt egentligt mål
Sökande efter - jag vet inte vad
men aldrig tar mitt sökande slut

Men jag föddes till att vandra
Och en vandrare ska jag förbli
Tills ryggen blir böjd och foten min halt
och mina ögon slutar att se


Vägen har var´t både krokig o hård
svält och hat blev min lott.
Men stundom jag känt både glädje o fröjd
när nån vandrande vän jag har mött.

Men jag föddes till att vandra
Och en vandrare ska jag förbli
Tills ryggen blir böjd och foten min halt
och mina ögon slutar att se

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.