Vapenbröderna
Douglas, Lilje, krigskamrater,
Hade delat samma tält,
Samma äfventyr och dater
På Germaniens segerfält.
Bägarns täflingsstrid och farans
Ej dem darra sett på hand,
Drufvans blod och ovänskarans
Fuktat deras brödraband.
Var den ene innesluten
Midt i fiendernas ring,
I ett nu var kretsen bruten
För den andres skott och sting.
Han, som ryckts ur dödens snara,
Såg sig knappt mot räddarn om,
Sade helt naturligt bara:
»Tänkte icke jag du kom!»
Pröfvade i hundra strider,
De ur ledet stego opp
Såsom höfvitsmän omsider
Och befallde hvar sin tropp.
Rika lagrar samfälldt brötos,
Lyckan guld och byten gaf,
Deras hårda händer knötos
Sist kring hvar sin fältherrstaf.
Sviktade den enes fana,
Kom den andre som beställd,
Att på större skådebana
Lösa in en gammal gäld.
Om den ene drefs till rygga,
Sågs den andres hjälparhär;
Tacken blef som förr det trygga:
»Tänkte jag ej du var där!»
Efter tretti års förbidan
Fick i Münster världen fred.
Douglas stack sitt svärd i skidan,
Och så gjorde Lilje med.
Hem de båda vapenbröder
Vände nu med bragders lön,
Skatter skördade i söder
Gjorde hvilan stolt och skön.
Skulle friden fjärma, skilja
Dem, som kriget så förent?
Det var ingenderas vilja,
Nej, så var det icke ment.
Endast i hvarandras grannskap
Hade gubbarne det godt:
Samma fagra Göta landskap
Prydde de med hvar sitt slott.
Tvenne borgar väldigt höga
Reste sig på hvar sin rand
Af Östgötabygdens öga,
På den blåa Roxens strand.
Lilje från sitt granna, rika
Löfstad öfver insjön såg,
Douglas’ Stjärnarp gaf ej vika,
Spegladt midt emot i våg.
Än de kunde växla hälsning,
En och hvar uti sin sal,
Liksom förr, då hjälp och frälsning
Låg uti en snabb signal.
Bortom vattnet, genom kikarn,
Röjde de hvarandras hem
Liksom förr, då österrikarn
Låg i vägen mellan dem.
Kom en årsdag för ett minne
Från gemensamt segerlopp.
Högt på Löfstads, Stjärnarps tinne
Flagga gul och blå steg opp.
Falkonetens dofva tunga
Sade: väntad middagsdags!
Midt emot en blixt sågs ljunga,
Grofmäldt ljöd det: kommer strax!
Från den ena stranden stötte
Ut en vimplad farkost nu,
Gamle fältherrn rodret skötte,
Böljan snabbt han klöf itu,
Som då hotad vapenbroder
Förr han hastade emot
Öfver en af Tysklands floder
I ett regn af eld och skrot.
Grannen redan på sin brygga
Älskad gäst till möte var:
»Visste nog du kom» -- den trygga
Hälsningen från forna dar!
Uppför breda trappor skredo
Vännerna till riddarsaln,
Silfverfaten stodo redo
Och den skummande pokaln.
Tappert som de höggo, stucko
För hans sak med skarpa stål,
Så de nu i botten drucko
Gustaf Adolfs minnesskål.
De som i hans fotspår trädde,
Fingo sedan ock sin del,
Konterfej, i pansar klädde,
Tycktes le ur ekpanel.
Gled så utan fors och fragga
Tidens ström i sakta mak,
Och som vanligt blågul flagga
Steg en dag från Löfstads tak.
Men kanonens stämma höjdes
Utan svar för första gång --
Stjärnarps fana fjärran röjdes
Sorgligt hissad halft på stång.
Bud det kom till gamle Lilje
Om hans grannes bråda slut.
»Ske», han sade, »Herrens vilje,
Lycklig den som gick förut!»
I sin sorg den buttre, stränge
Krigarns anlet lyste klart:
»Du skall icke vänta länge,
Vapenbror, jag kommer snart!»
Aktivera autouppdatering av kommentar