Vi släpade sten i Sahara

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Du döende vårbleka dager
jag ville min själ finge flykta med
då från jordens elände du drager.
Mot ett vårljus som nyss i ändlöshet skalv
våra händer vi sträckte veka.
Nu över oss spännes ett glassprött valv
där stjärnorna glimma bleka.