Villan vid hafvet
Till en bild af Arnold Böcklin.
Hvem skrämde villan upp ur elysisk ro,
Ur stilla skönhetsdrömmen, hon njöt så säker?
Nu rullar åskan dof öfver molnens bro
Och hafvet mörka dyningar inåt vräker.
Pentelisk fris och väggar af mjölkhvit stuck
Stå plötsligt fram i svafvelgul blixtbelysning.
Cypresser vrida sig under ångestsuck
Och genom rosenhäckarne går en rysning.
I lunden redan fallit till marmorbänk
En droppe, tung från kvalmiga firmamentet:
Ovidius, kvarglömd, mottog dess första stänk,
Som skälfver hett på rullade pergamentet.
Hvar är hon -- villans, rosornas härskarmö,
Hon, skönhetslifvets ungdomshvita prästinna?
Längst ute står, vid dyningens rand af snö,
Som kallade hon på blixten, en ensam kvinna.
Hon står där svept i slöja som natten svart,
En tragiskt skön, förstenad och blek Medusa.
Den stela blicken stirrar, hon vet ej hvart,
Hon hör ej stormen, ser ej hur vågorna rusa.
Hvad gör det henne nu, om orkanen snart
I smäckra pelargångar förödande ljudar
Och knäcker stam vid stam i sin vilda fart
Och störtar murgrönlindade trädgårdsgudar?
I hennes hjärta rasat en större strid;
Där ligga ännu skönare spillror fallna
Och ensam står bland gruset en Eumenid
Vid remnadt altar, där helgade kolen kallna.
Så kom då; storm, och gör till ett öde rum
Densamma strand, där främlingen under segel
På afstånd tyckt sig skåda Elysium
Med marmorglans och grönska på böljespegel!
Aktivera autouppdatering av kommentar