Vinter i Svea

Hon är så vacker, så tunn och lätt i min hand, så ren och mjuk att kyssa. Det finns inget hårt eller vasst i hennes beröring. Vem blir jag i mötet med en ny sorts kärlek. En förvirrande helt berusande känsla. Tankarna slåss och känslorna värker i bröstet. Jag vill låta mig svepas med i den omvälvande stormen. Låta mig släppa allt jag tros behöva. Det inre kriget mellan vad jag ska och vad jag känner. Men jag är så tacksam, så lycklig trots allt. En smärta, ett sug, en spänning och en åtrå olikt det jag nånsin känt tidigare. Jag brinner, äntligen brinner jag. Jag är rädd och jag är varm. Jag kan och jag ska, trots det motstånd som kommer. Jag kan inte ge efter mer åt motståndet jag måste stå kvar det finns inget annat sätt. Jag måste stå kvar. Annars finns jag inte mer och kommer aldrig att göra.