Zigenerskan

Jag är en zigenerska ur främmande land,
i bruna hemlighetsfulla händer håller jag korten.
Dagar gå efter dagar, enformiga och brokiga.
Trotsigt blickar jag människorna i ansiktet:
vad veta de att korten bränna?
Vad veta de att bilderna leva?
Vad veta de att varje kort är ett öde?
Vad veta de att varje kort som faller ur min hand
har tusenfaldig betydelse?

Ingen vet att dessa händer söka något.
Ingen vet att dessa händer sändes ut för länge sen.
Att dessa händer äro välbekanta med alla ting
och dock röra vid allting i en dröm.
Det finnes endast ett sådant par händer i världen.

Dessa underbara rovhänder
döljer jag under den röda duken
i trots och svårmod, ringprydda och starka.
Dessa bruna ögon skåda ut i ändlös längtan.
Dessa röda läppar brinna i en eld som icke slocknar,
dessa sorglösa händer skola göra sitt värv i den dystert eldskensfärgade natten.

(Februari 1920)