"och solen löper i jungfrun"

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Han gav sig uppåt landet
ett leende år,
när kring glimmande hår
skön jungfrun fäste bandet
för att utgå i lejonets spår.

0 du jungfru av skördarnas månad,
du de mörkljumma kvällarnas mö,
jag vill andas din doftande trånad,
och din doft är som vårbrodd i hö.
I lomtjärn vill jag bada
och i harrarnas guldbruna ström,
jag vill sova vid hässja och lada
i en brinnande larsmässedröm.

Han drog sig uppåt bergen,
då solen rann röd
i sin hundsommarglöd
över hedar där scharlakansfärgen
som en eld genom bärriset sjöd.
Upp till bergen vill jag draga,
där de stå som i skälvande skir
och där ädelfalkarna jaga
i sitt kungliga, blåa revir.
På renlav vill jag rida
under jungfrunes täcka baner,
och i svalkan på högdalens sida
vill jag fästa mitt huvudkvarter.

Så gick han nedåt dalen
en fullmånenatt,
en gullmånenatt.
Då vaknade näktergalen
som stum i hans hjärta satt.
Du duvna fågel, du fångna,
flyg ut i den spädgröna dal!
Jag är full av det nya och gångna,
jag är ung av berusande kval.

Den vår som var förliden
stod som nyväckt i fjällmarkens mull,
och han sjöng som i näktergalstiden
för sitt sjungande hjärtas skull.



Flora och Pomona

Tillfälligt - 243

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter