Brännvinns-fördärve

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Uschianste mej da för all dänne supinga,
för all dänne ragglinga å dänne stupinga!
När folk bär sej skröpplier´ ôt än ett krötter,
då töcker ja´ själa te jämt intnô nötter,
då kunn´ allt vår Hârre, så gärn´ ta´a frå oss
å sätt´ nônnting sämmer i skrôttera på oss.

Men se, för hvart äveli brännevinns-kvartere
blir själa den stackern kav svarter´ å svartere,
å då vill vår Hârre, förståss, inte ha´a,
men fan lell han ä inte sen te å ta´a,
å sänn får ho ligg´ där å lie å svie
som vöbrann i hällvettes-lönnbrännerie.

Å Jessus han hjälp oss för fattie kroppera,
hva grofft di far ille ´tå brännevinns-droppera!
Matlusta ho ryker sin kos bål ur tarmera,
å kraffta går soprent ur bena å armera;
fôll näser å käker ser ut licksom röinger,
men lemmera ällers blir vesne som döinger. -

Pär Larssa dä va jusst en duckti sjôlv-ägere,
han te å mä ågde en selverbägere
å mang´ mange hunnra reksdaler i pänninger,
va hörk å uhäjli i all´ sine vänninger,
å kvek å gesvindi å rapp som en icker
så näggum i sockna en bonne va licker.

Arbeta i ett som a myre, dä gjord´ han
bå tili å sent, ifrå måndan te lordan;
men söndan då sätt´ han en kamp för a kjârre
å ok bål te körka å tacka var Hârre,
som veka igömmen hadd´ gitt´en så möa
å skrôvi välsignels´ å hälsa å föa.

Å brännvinn dä feck di ´en sälla te smake,
om int dä kunn´ händ´ när som väre va klake,
så senera starrtna i armaan å skankera
å nônnting behövvdes te freske opp tankera;
på gästbô han täärd´ te dä högste e ullvalle,
å allri en såg hômmen raggle å kullfalle.

Så geck dä a ti. Men när välmakta tog sej,
då bynnt´ han bli storgo, å lata å drog sej,
å vôl sej int sjôlv te sköt´ åckraan å ängera,
å flydd´ hele ställa å dreffta ôt drängera;
men fôll vet en dä, att när hôssbôen rôter,
då får en int gärn´ se att drängen skôter.

På latbänken kräker lell tia så sävlitt
som lusa på tjärstecka, å dä blir jävlitt
i längda te frakt´ sej förutta muntrerning;
då kommer allt flaska som fôrrst i funderning,
för satan, den lönnkrögern, ligger å anker
å tratter full själa mä brännvinns-tanker.

Täpp öra, Pär Larssa! Ly int på den onne!
Bli som du va fôr, samme drôplie bonne!
Då las du i bibbla hvar äveli affta; -
ta te´a igen, käre Pär! Där ä saffta,
som int gör dej söpen å hôvvgaln, fôrstår du:
Ju mer du fôrtärer, dess stöttere står du.

Gunås, dä va fåfängt! Den onne feck makta.
Guss ängler, som fôr geck o stôga å vakta,
di sörde så anntlitt å feck gi sej dänna;
Guss fre å välsignels´ di stan´ där int sänna,
å allt geck i stôll; för se, veet´ å fôrnôffta
kan kav int regär´ sej i brännvinns-lôffta.

Nu töv´ int fôrrn Pär gjord´ så tätt mälla klonkera,
som slaga på loen plä gör´ mälla donkera;
regjord´ å flög rasen å svor å onnfula sej
å hira ikôll bål i söpplaan å sula sej,
å pönta bå stôg´ å sej sjôl så iländitt,
så ingen kunn´ kall´ tåcke svin för anständitt.

Å når han kom snôri igen ifrå kvarna,
då va dä te däng´ stackers hustrua å barna,
slô sönner bå spônstoler, bol å ann´ sakera,
å rive ner brögääl, så skamm tog ve kakera;
strômp-hôlkaan, som törk´ bål i spisen, dômm vrok´en
´tå steckaan i eel, den uvôrsklie sloken.

Men for han te "ävie gläija" på Hea,
då lell ska ni tro dä bar recktitt på snea:
Då ga´n sej i fâl bars mä fuul´ å förgifftie
hästskojrer, tjyvstrykrer å annre vilifftie
ulspäijler å sater å rackerfilurer,
som glômmer på sne kav som folkonne tjurer.

Diss´skojrann pass´ på, när i fylla å yrsla
Pär soprent va skamnôm te hôll´ sej i styrsla;
då bytt´ di ifrå´en hans snälle å vackre
å gôrfete Brunte i ställ´ för en stackre,
krôbb-biter, istadi, blinn, bröten, mä kvarka,
så näggum han vârd va te kast´ bål i slarka. -

Men skull´ en orér´ om allt Pärses ilänne,
då komm´ allri nônnstinner visa te änne;
så lôtt oss da sij´ mä di korteste ola,
hva slut den ulöcklie khärn feck på jola,
å sesst hvar för sej bö, att Gu oss bevarer
ifrå te råk´ ut för den Elakes snarer. -

Välmakta, må vete, va snart nåk i slutdagera,
å länsman feck jämt komm´ å pante för utlagera;
kunn´ kärngstackern tjän´ sej den fattie tolvskillingen,
så söp han bus opp´en, den blåsvôllne sjôlvspillingen;
på sistne ågd´ Pär int en stôbbhôlk på hasera,
å vällt´ sej på halmen i bareste trasera.

Där låg han å vrôl´ som ett uskällit kretter,
å önsk´ hele vâla skull´ dronkera i etter;
å kav ännsom blå-lôg´ ur käfften dä stog´en,
te teken, att hällvette kokt´ in i blogen;
på slute lell samvette vackna mang´ ganger,
tess Pär strypt sej sjôlv i den grömmeste anger. -

Ja, hârre Gu hjälp oss da för dänne supinga
å för dänne ragglinga å dänne stupinga!
I fylla då vackner di onne begärninger,
å fyllhu´n ä kropp te di styggeste gärninger;
men ä dä så väl att han int blir en rackere,
så nåck ä dä vesst att han blir lell en stackere.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter