Carolus Linnæus

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ett hundraårsminne, den 10 Jan. 1878.


Gamla Sverge, minns du ännu förra seklets morgonväkt?
Mulen morgon, blodig morgon: hjältekungens värja bräckt,
Härar slagna, fästen tagna, ångestfullt ur folkets själ
Till den fagra storhetsdrömmen ett förtvifladt, vildt farväl!

Svea-moder, van att sända ut i kyller och bantler
Sina segerglada söner under svajande banér,
Nu hur ängsligt intill barmen tryckte hon de sista få,
Medan vinden dref från skären mordbrandsrök till värnlös vrå!

Fred! det ljöd från bleka läppar -- från förblödda hjärtan: fred!
Ack, men i de öppna såren som af eldrödt järn det sved:
Ur den mång-indelta skölden freden bästa fälten slet,
Nu vårt Leipzig och vårt Narva skulle bli vår magra vret.

Strider hårdare än fordom under Torstenson och Horn
Blott för att ur gråstensbacken tvinga några glesa korn!
Världens stolta gång därute fattigfolket mer ej rör,
Seger, makt och ära borta -- hvad finns se’n att lefva för?

Intet stort att skåda upp till! Rådlöst råd och dådlös drott --
Karlars ätt ifrån oss tagen -- vaggan tom på Stockholms slott!
Ingen knubbig lejon-unge hälsar festkanonens dån --
Ingen Karl! -- Jo, Karl han heter, ringe Smålandsprästens son.

I den djupa furuskogen hur det susar underbart!
Skogen ensam ej förtviflat, har det forna lynnets art.
Lärkans sång sig öfverbjuder, rosen glöder mer än förr,
Och med bruna ögon pilten blickar ut ur stugu-dörr.

Bäddad sitter han i grönska, fjäriln fladdrar kring hans knän,
Älgen skrider som en drömsyn bakom smärta tallar hän,
Ödemarkens bleka flora i sin blyghet gärna tål
Barna-ögonen som vittnen vid små blomster-giftermål.

Detta barn, det är Linnæus. Fast han kom af »stubbig rot»,
Skall hans minne, längst af Nordens, glömskans böljor stå emot.
När hvart land på sekel-dagen än af detta namn är fullt,
Stämma våra hjärtan möte vid det ringa Stenbrohult.

Där han lekte -- där han älskat hvarje liten tufva grön,
Kärleken till hemmets torfva fostrat först de stora rön,
Dessa lagar, lika klara för ett strå i Wärends mark,
Som för Söderns underblommor i den rike Cliffords park.

Svea, för den karga näring, som du gaf ur sinad barm,
När har dig en ättling lönat med en tro så ren och varm?
I naturens trenne riken då han stod som drott, Linné,
Kronorna han sonligt lade ned för andra kronor tre.

Under tunga sorgedagar steg han fram, naturens tolk,
Bragte stolthet, ljus och glädje till ett armt och pröfvadt folk.

Nu det tröttnade att stirra hopplöst på ett brustet svärd,
Ty en blomsterlindad spira bjöd på bättre ledungsfärd.

Inga skepp med män och vapen lägga ut från skärgårdsberg
För att göda sunnan-kusten med vår sista must och märg;
Blott till vetenskapens rymder står den nye Karls begär,
Dit styr tankens djärfva segling, dit idéers segerhär.

Till oblodiga triumfer bröt han oss en strålfull led,
Skapade med tålig forskning, där det vilda mod ref ned.
På en grundval fast och säker han vår ära återbyggt,
Sedan Riddarholmens krypta sig kring bragdstorheten lyckt.

Skilda folk och zoner fira nu hans minnes sekeldag;
Sveas gamla modershjärta klappar med allt högre slag,
Och en stilla hviskning smyger ur ett rördt och tacksamt sinn’:
Minnet tillhör hela världen, men han var min son, blott min.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter