Chrysanthos

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I den kristna kyrkans första tider,
När i ljuset från den nya verlden
Jorden bleknade och mången trogen
Vände bort från den med rysning ögat,
Bodde i Athen en man, Chrysanthos.
Tidigt, innan än den bruna locken
Vissnat på hans hjessa, kinden mistat
Vårens blomning, höga pannan fårats,
Hade ordet hunnit till hans öra
Och hans hjerta öppnats gladt för Christus.
Men hos honom föddes med hans nya
Födelse ej fasa för hvad fordom
Han i lifvet aktat kärt och heligt.
Aldrig kunde han förmås att hata
Denna jord, der Hellas fanns, hans sköna,
Varma fosterland; hans tjusning ständigt
Var Athen, den ljusa tempelstaden;
Och hans sinne smälte än i vällust
För hvart enda ljud af modersmålet,
Den hellenska tungans harpotoner.
När hans trosförvandter, dystra, slutna,
Sökte skogars tystnad och i bergens
Kulna, mörka, skymda grottor fjerran
Gömde sig för frestelsen och verlden,
Gick han ljus, en afbild af den första
Dag han skådat, upprätt, silfverhårig,
Fridsam, tålig midt i lifvets hvimmel,
Hörde mannens språk och barnets joller,
Stod på torgen lyssnande, när talarn
Lät sin stämmas åska skaka folket,
Deltog i beslut och bar till urnan
Sin voteringsskärf som hvarje annan.
Stundom åter, när, på dagens mödor
Och bekymmer mätt, han sökte lugnet
Och i bönens djup hans ande svanlik
Ville skölja jordens stoft från vingen,
Sökte han ej mörka öknars kulor;
Nej, der klarast salaminska sundet
Log mot lummig strand, bland pinier, lagrar,
Sågs han vandra, njuta skuggans svalhet,
Andas vällukt, blicka hän mot hafvet,
Medan solen sjönk och böljan lugnad
Speglade en rosig aftonhimmel.

Så han lefvat, så han lefde, sådan
Satt en qväll på Sunions topp den gamle.
På hans knä låg sluten nu en rulle
Af Sofokles, hedningen, den store,
Ädle sångarn, och på rullen ytterst
Lästes tecknadt: "Oidipos Koloneus".

Nyss han slutat dramen; för hans minne
Dröjde än dess bilder, och hans blickar
Sväfvade kring den besjungna nejden.
"O Kolonos", sjöng han efter skalden,
"Bygd, bland jordens alla bygder skönast,
Ljusa, glada, skimrande Kolonos,
Der med lundars gröna skygd förtrogen,
Näktergalen gäll i toner prisar
Murgrönsrankans dunkla rodnad, gudens
Helga träd, det bäruppfyllda, svala,
Stormförskonta, der bland gudaburna
Fostrarinnor Dionysos svärmar,
I gudinnors lockar sedd, narcissen
Gror med himmelsk dagg på bladens fägring,
Krokos gulnar, källor sömnlöst skänka
Klara bäckar näring, och i sångmörs
Krets med guldtöm åker Afrodite!"

Så med hednisk färg, men kristlig värme
Målande sin sälla hembygds fägring,
Sjöng, af hednasångarn väckt, athenarn,
När en yngling, tidigt som Chrysanthos
Genomträngd af korsets helga lära,
Nalkades med långsam gång den gamle.
Stannande framför hans fötter, stod han
Stum med öfver bröstet knutna armar;
I hans anlet syntes skuggor skifta
Mellan sorg och vrede, harm och ömkan,
Och hans blick låg sänkt på pergamentet.

Länge stod han tankfull, dock omsider
Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade,
"Blef ej äfven du en gång till ljusets
Helga rike kallad, trängde icke
Nådens varma strålar till ditt hjerta --
Så jag sport -- och dock, hur är din vandel?
Der, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan
Träla, fika, storma och försvinna,
Der med praktsymboler, än af purpur
På en vårfrisk kind och än af löjen
Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten
Tecknat an de sina, der, o gamle,
Trängs du, lefver du och har din glädje.
Sällan ses du ensam, och om sådant
Nå’n gång händer, är det ej försonarn,
Som du ropar an, all verldens Herre;
Nej, berusad af en giftfylld saga,
En förförisk sång, med läppar, blekta
Re’n af dödens helsningskyss, du stammar
Afrodites namn och Dionysos.
Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle,
Skall du plikta för din brutna trohet,
Du i nådförbundet en gång slutne.
Ryslig, ryslig blir i svafvellågor
Än din lott, när, utan hopp förtappad,
Gråtande, du ej en tår kan gråta
Åt din törst, och svagt med vissnad tunga
Evigt fåfängt till ditt bistånd kallar
Dina väsenlösa fabelgudar."

Så han sade. Lugnt som qvällens anlet
Var den gamles, och den höjda blicken
Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!"
Talte han, "din tro är stark, jag älskar
Den, som tror. Dock svara, kan ditt unga,
Bruna öga genomskåda hjertan
Och ransaka njurar, när du dömmer?
Döm ej, och du döms ej, säger Herren.
From, fördragsam, fridsam, glad och trogen
Går sin gång i mästarns spår en kristen;
Full af kärlek är hans tro, och, yngling,
Kärleken är hofsam, mild och tålig,
Yfves icke, stormar icke, tänker
Icke argt och vet ej af att vredgas.
Kärleken fördrager allt, han tror allt,
Hoppas allt och lider allt och vänder
Aldrig åter. Yngling, om du hade
Tro att flytta berg och lyfta dalar,
Utan kärlek vore du en skugga."

Sagdt. Och vänligt räckande den unge
Handen, drog han honom till sin sida,
Och på samma häll nu suto båda.

Dagen framled, mattare i vester
Glödde solen, vinden sökte hvila,
Qvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.
Men för dessa taflor hade gubben
Nu ej öga; ynglingen allenast
Fängslade hans syn och tanke. Länge
Satt han tyst, omsider så han talte:
"Vackra yngling, om den gamles varning
Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra
Dig en fråga än, kanhända tvenne.
När jag ser ovalen af ditt anlet,
Pannans, näsans stolta, raka tycke,
Och ditt språk förnimmer, halft i attisk,
Halft i jonisk brytning, ljuft i båda,
Ljuft ännu i ton, då du fördömmer,
Vet jag, att hellen du är. Men säg mig,
Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någon
Af Archipelagens sköna öar
Såg dig födas, Paros, Samos, Naxos,
Mitylene? Kanske såg du dagen
På det rika Asiens kust? En lycklig
Fader lyfte dig, hvarhelst du föddes,
På sin arm och drömde sälla drömmar."

"Delos", svarte ynglingen, med mildrad
Stämma nu, "det hafomflutna Delos
Var mitt hemland, Kallinikos hette
Den, som en gång jordiskt var min fader,
Nu en annan jag i himlen funnit."

"Kallinikos", talte gubben åter,
"Ej ett okändt namn du nämnt, min gästvän
Var i forna dagar han på Delos.
O, jag mins ännu den mångbesjungna,
Gröna ön, af sagans alla gudar
Sökt och älskad, Artemis’, Apollons
Fosterhem, jag mins dess höga kullar,
Skuggade af cedrar och cypresser,
Och dess dalar, -- skall jag nämna dalen,
Nyktos dal, åt citherguden helgad?
Många länder har jag sett, från Pelops’
Halfö vandrat till Thessalien, vistats
På hellener-hafvens alla öar;
Ingen nejd dock tjust mig så som dalen
Der på Delos med sin lund, sitt tempel,
Och vid denna låg din faders boning.
Yngling, när så mycket skönt du skådat
Från din lefnads första morgon, svara:
Äger jorden endast svarta bilder
För din själ, säg, bor ej i ditt hjertas
Djup ett enda minne, tåldt och sparadt,
Från den tid, då drömlik än i oskuld
Du bland Nyktos-dalens blommor lekte?"

Så han sade. På den unges skära,
Marmorhvita kinder sågs en flamma
Svagt och flyktigt tindra opp och blekna.
Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat
Till en sägn en gång, Archipelagens
Öar tro den redan, snart kan hända
Skall den spridas öfver fasta landet.
Så förtäljer den: på Delos föddes
Marmaryne. Tvenne lustrers somrar
Knappt hon skådat, när hos nejdens alla
Ynglingar begärens eld hon tände,
Men åt ingen sinlig trånad ville
Hon sitt rena väsen öfverlåta,
Blott Apollon valde hon till älskling,
Och i Nyktos-dalen, ren och trogen,
Blef hon gudens blomstervårdarinna.
Qväll och morgon, stundom hela dagen
Sågs hon der bland blommorna, en äldre
Syster lik, så blid och så förtrolig,
Vattna, stöda, ordna och plantera.
Men ej handens ensamt var den skötsel,
Hon dem skänkte; ofta lutad länge
Med sitt öga öfver blommans öga,
Lät hon så sin andes låga drickas
Af den spädas blick och plantans dunkla,
Tysta stoft af hennes själ besjälas.
Sjelf tillbaka tog hon åt sin ande
Kropp af blomstren, klädde minsta tanke
I en skrud af dagg och doft och färger,
Bytte så med markens döttrar gåfvor,
Gaf och tog i outtömlig kärlek.
Der, i denna fristad, stängd för mängden,
Fick ibland en yngling ljuft fördrömma
Dagens stunder, lefva med det vackra
Blomsterfolket och dess vårdarinna.
Men om honom talar sagan åter:
När med hjertat fullt af aldrig yppad,
Namnlös kärlek, han bland Marmarynes
Blommor gick, och hon i templet dröjde,
Såg han henne, fast hon sjelf var borta,
Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsen
Af den skapelse, hon väckt och vårdat.
Rosen rodnade med hennes rodnad,
Liljan såg med hennes blick, i trädets
Susning hördes endast hennes stämma,
Och i tusen skilda former lefde
För hans fromma kärlek hon allena.
Åter när från blommorna till henne
Någon gång han fick sitt öga höja,
Och i samtal, såsom strängars rena,
Fånga hennes ord, då var det honom,
Som om allt, hvad fint i parkens rosor
Glödt och rodnat, hennes kinder eldat,
Alla liljors strålar sammangjutit
Hennes blick och hela blomstergården,
Mer förklarad blott, stått fram med henne. --
Så förtäljs det. Jag har sport och frågat,
Hvem han varit, ynglingen från Delos; --
Kallinikos son, så har man svarat.

På den unges kinder syntes stora
Tårar nu. "O fader", så han sade,
"Nämn ej namn, som längst af jordens toner
Susat i mitt öra, jag har glömt dem;
Låt mig glömma, låt mig hata minnet
Af mitt tomma nattlifs skuggestalter."

Men den gamle talte full af allvar:
"Yngling, hata ej din ungdoms skola,
Nyktos-dalen och dess minnen icke;
Höga läror skrefvos för ditt hjerta
Der i bilder, dunkla, späda, svaga.
Se dig kring i verlden! O, hvad ser du?
Öfverallt försonarns bomsterrike.
Mörkt för den som blindt till honom stormar,
Är det klart och öppet för det öga,
Som i kärlek stilla höjts mot honom.
Yngling, värd att skåda är hans blomgård.
Solar sår han der, och stjernor strör han
Kring som liljor, vårdar stora länder,
Stöder folkslag, hör också den minsta
Menskoblommas suck, och, mildt till alla
Lutad, låter dem sin kärlek dricka.
Gå, som förr till Marmarynes blommor,
Ut i verlden gladt och utan bäfvan,
Det är Herrans blomgård du besöker.
Bor blott i ditt hjerta Christi kärlek,
Blyg, ej rusig, skall du finna saligt,
Hur i allt Han skymtar fram, hur solen
Lyser med Hans ljus, hur stjernan tindrar
Med Hans klarhet, lifvets sorl och hvimmel
Af Hans milda stämma genomljudes.
När du sett det, gå till Honom åter
I Hans ord, och se, Hans ord skall vara,
Som om allt det ljus, som från Hans himmel
Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjernors
Milda här, Hans menskoätter -- hela
Detta underbara blomsterrike,
Mer förklaradt blott, derinne bodde."



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter