En hög visa

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Min kära är såsom en smärt gran,
 såsom en sjungande vattubäck
 och såsom en ung ros,
 när daggen faller vid morgontid.
 Och hennes däjelighets makt är såsom en stor krigshär,
 den där nederslår sina fiender
 med starkt dån och vagnar och resenärer
 och högt ropar: ho kan motstå mig?
 
 Sägen mig, I Värmelands döttrar,
 I, som vallen i bergen
 eller sitten utefter vägakanten
 glammandes,
 haven I sett min kära,
 haven I sett, om min unga ros
 gått denna vägen framföreåt?
 
 Si, hennes gång är som en dans över ängarne
 och såsom en stor konungs dotters dans,
 och hennes röst är såsom ett vackert läte
 och såsom en lustig musik i bergen,
 och hennes anletes glädje
 är såsom en sol över sjöar,
 de däjeliga sjöar i dalarne.
 
 Jag kom till min käras boning,
 när aftonen svalkades och skuggan förlängdes,
 och min kära faders björkar stodo gröna,
 och doften av de björkar var ljuvligare än myrrha
 och nardus och alla de apotekares pulver.
 
 Si, min kära lustvandrar i örtagården
 och hon döljer sig för mina ögons åsyn
 under buskar av stickelbär och vinbär.
 Såsom ett ungt lejon lurar hon i sitt förstäck
 och såsom en modig rövarskara i sitt bakhåll,
 läggandes råd i sin själs ondsko,
 huruledes hon må gripa den hon kär haver,
 på det hon må uppfräta honom
 med sin mun, som icke mycket stor är,
 och med sina läppar, röda som gott vin.
 
 Såsom ett oväder kom hon fram av buskan,
 såsom ett starkt oväder med storm och regn och hagel,
 där hagelkornen äro såsom fall av liljor
 och regnet är såsom rosors regn
 och stormen såsom ett högt leende
 och klang av många cymbaler.
 
 Och hon föll över mig och tog mig till fånga
 till att vara henne en krigsfånge och en träl
 och for fram över mitt ansikte med sina läppars vrede
 och gjorde en dom över mig och sade:
 du är välkommen till min faders boning,
 si, du är mycket kär hållen och ganska välkommen.
 
 Och hon tog fram av fatåburen
 saft av hallon från örtagården
 och kosteligt bakverk och många kakor,
 och vi åto och glammades allt intill solnedgången.
 
 Men si, många dagar äro farna,
 sedan jag såg min käras ögon,
 och mina tankar gå vill på gamla villstigar,
 ty min kära är framföre alla andra
 i detta landet,
 ty hon är såsom en ung gran
 och såsom en sjungande vattubäck
 och såsom solskenet över sjöarne,
 de däjeliga sjöar i dalarne.
 
 Sägen mig, I Värmelands döttrar,
 I, som vallen får och nötboskap i bergen
 eller glammen utefter vägakanten,
 haven I sett den min själ kär haver,
 haven I sett, om kin kära
 gått denna vägen framföreåt?

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter