»Den där» och »det där»
Vårt tidehvarf oskuldens är,
Och flickorna änglar på jorden.
Allt skapadt de kalla »den där»,
Att slippa tvetydiga orden.
Med pennan – ack nej! med »den där»
Jag också vill prisa dem här.
På gården det gångar en tupp,
Och flickan blir strax så förlägen.
Hon vågar ej längre se upp,
Hon rodnar, – mig orsaken sägen?
Ack, det är ju tuppen, »den där»,
Som jämt kurtiserar, så kär!
Och talar man bara om ägg,
Ett missnöje pannan betungar.
Förvirrad i tak och i vägg
Hon ser, ty af ägget blir – ungar.
Vid bordet hon aldrig begär
Ett ägg, men hon ber om »det där»
Nämn aldrig en jota om ben,
Nej icke en gång om de dödas!
På kinden, så blygsam och ren,
Jungfruliga rosor då födas.
Så benlös som masken hon är,
Hon går och hon står på »det där».
Hon älskar väl barnen, de små,
Och kysser dem grufligen gärna,
Men – barn bruka fruarna få,
Och därföre blyges hvar tärna.
Och fast hon i barnen är kär,
Hon kallar dem bara: »de där».
Men ser nu en flicka en säng,
Som äfven på köpet är äkta,
Då gör hon på hufv’et en sväng
Och börjar med solfjädern fläkta,
Samt suckar, så röd som ett bär:
O, Gud! hvad jag blygs för »den där»!
Så brinner för dygden hvar mö,
Dess tro icke någon förkättre!
Af fattigdom språket vill dö,
Men oskulden lefver dess bättre.
Gud signe små änglarna här,
Som aldrig förgäta »den där»!
Aktivera autouppdatering av kommentar