Äolsharpor
Växelsång i fjärran.
HAN.
Jag tänkte att jag bar det lugnt,
Och dock mitt hjärta var så tungt,
Min blick, som täckt af bindel, skum
Och öde i min hjärnas rum --
Då spränger tår på tår sin damm
Med det farväl jag ej fick fram!
Vid sitt farväl hon log ännu;
Nu gråter hon väl liksom du.
HON.
Ja, bort från mig han måste gå.
Nu vill jag ensam vara få,
Hur ni det må bedöma.
Engång det öfvervinnes;
Men nu jag honom minnes,
Och mina tårar strömma.
HAN.
Jag känner mig ej böjd för sorg,
Men kan ej heller glad mig kalla.
Hvad bryr jag mig om håfvor alla
Till buds på världens godtköpstorg?
59
Min dag blott trögt till ända går,
Jag leds, då natten sig med stjärnor sållar.
En enda njutning än mig återstår:
Din bild för tanken evigt fram jag trollar.
Men vore blott din längtan lika trägen,
Förvisst den mötte min på halfva vägen.
HON.
Står bilden strax ej för ditt minne,
Du klagar, tror jag skiftat sinne,
Jag trädde eljest fram för dig.
Syns Iris där det ej finns skyar?
Blott efter regn hon sig förnyar:
Du gråter -- åter har du mig.
HAN.
Javäl i sanning! Iris-bågens hägring
Är just du själf i väsende och fägring:
Så mjukt harmonisk och så skiftningsrik,
Beständigt ny och dock dig alltid lik.
Aktivera autouppdatering av kommentar