Tonerna
Att älska är att lida -- hvad kan hugna
Det hjärta, som af sin förlust vill brista?
Blott några stunder, allt för snabbt förklungna,
Det skönaste du fann -- ack, för att mista!
Din håg blir mörk, till handling ej den väckes,
Och lifvets skönhet själf af dunkel täckes.
Då ned från änglars sfär musiken sväfvar,
Och välljud binds vid välljud i miljoner,
Och mänskohjärtat öfverfylls och bäfvar
Af evig skönhet, kraft från högre zoner.
Ditt ögas källor flöda -- och du lärde
Så tonernas och tårens guda-värde.
Och hjärtat varseblifver, ljufligt lättadt,
Att det med lifvet än i samklang klingar;
Af ädel himlagåfva stärkt och mättadt,
Till återskänk sig själf det tacksamt bringar.
Den dubbla lyckan, nu och i äoner,
Det kände så af kärlek och af toner.
Aktivera autouppdatering av kommentar