Öppet bref till farbror Diskont från en »utvandrare»
Öppet bref till farbror Diskont.[redigera]
Från en »utvandrare».[redigera]
De dårars förmyndare, farbror Diskont!
Emottag af känslor det vördsamma svallet!
O, ve mig! uppå Göteborgs horisont
Ett åskmoln mig hotar, – mitt lån är förfallet.
Förfallet! ack, hvilket förfärande ord,
När också affärerna äro förfallna!
Jag ryser, som vore min likkista gjord,
Och fötterna börja betänkligt att kallna.
Att »omsättning» göra jag »anmaning» fått,
Så manar med piskan man tröttade slafven,
Och anståndsterminen har redan förgått.
O, vore jag omsatt, jag själf, uti grafven!
Förbarmande finnes hos Gud, som man ser,
Men aldrig det fanns hos Diskonten i tiden.
Ej någon gen’ral, icke själfva Banér,
Så grymt, som Diskonten, har mördat i striden.
Så mycken respekt har ej Portens sultan,
Ej solens förnäma kusin uti Kina,
Så fruktas af syndarn ej själfvaste fan,
Som farbror Diskont af »nevöerna» sina.
Men kommer ett bref ifrån farbror ibland,
Då darra, som asplöf, de fingrarna tio.
Nevöerna rysa för släktskapens band
Och längta till urskogen långt i Ohio.
O, vore jag där! Indianernas skri
Är himmelsk musik mot herr farbrors, jag menar.
Här hemma jag gammal i förtid skall bli,
Ty halfåret far som en häst, då han skenar.
Min allra som sötaste farbror, adjö!
Jag reser. Ett ord! men blif icke förlägen:
De borgesmän följa din trogna nevö,
Och nog blir din »anmaning» nyttig på vägen.
Aktivera autouppdatering av kommentar