Läserskan
Lilla Greta var så from,
Läste, skrek och spådde,
Gick i Herrans helgedom,
Allt hvad hon förmådde,
Talte jämt mot synd och kött
Och mot syndadräggen,
Såg, med ögat ömt och blött,
Scotts porträtt på väggen.
Lilla Greta var en dygd,
Om det nånsin varit.
Ej kring hela hennes bygd
Man en slik erfarit.
Fallna mör hon dömde, sträng,
Strax till af grundskvalet,
Men i mjugg en rasker dräng
Skrattade åt talet.
Hon predikade och svalt.
Det är Gud behagligt...
Men, hvad tycks? trots detta allt
Fetmade hon dagligt.
Hon blef sjuk – och hastelig’
Sågs i sängen landa,
Ty hon uppfylld kände sig
Af den »helga anda».
Nu, må tro, att hon höll tal
Inför folkets skara!
Men en dag blef hon så skral,
Lifvet kom i fara.
»Hjälp vårt helgon!» skrek en hvar.
»Hvad I ären dumma!»
Drängen sad’, »behof hon har
Af en – jordegumma.»
Aktivera autouppdatering av kommentar