Afbrottet.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

   Och skalden sitter i soluppgången
Och läser, hänryckt, den varma sången,
Som han har diktat i nattens frid,
I salig glömska af nöd och strid.
Hans öga lågar och bröstet häfves,
Förtjust han ropar: »Jag ej förgäfves,
O ljusets fader! har lefvat här;
Mitt namn skall vara, när jag ej är.
Jag i mitt hjärta med visshet känner,
Att denna sång skall mig skänka vänner,
Att mången mö i en helig stund
Skall trycka den mot sin rosenmund,
Att mången yngling med eldigt hjärta
Skall troget dela min fröjd, min smärta,
Och prisa skalden som sann och stor,
Samt älska honom liksom en bror.
Ja, själfva gubben med silfverhåren
Skall åter minnas de ljufva åren,
Då han, i blomman utaf sin dag,
Blef höjd mot himmelen, liksom jag.
O, sköna konst! hvad är? jordens håfvor
Mot dina eviga gudagåfvor?
Hur kan man sakna det lumpna gull,
När sången brusar så underfull,
Och bröstet vidgas och guden stiger
Där in – och det till sitt hem inviger!» –

   Nu öppnas dörren; – på golfvet stå
Två bistra gubbar med brickor på,
Och visa, grymma som öknens broder,
En re’n förfallen revers till »ordres».
»Nu strax likvid – eller följ oss ut!»
Den arme går – och min sång är slut.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.