Bägaren
Fyll i den blänkande pokalen,
Den värmaren vid isig pol!
Af purpur gjuts ett sken kring salen,
En strimma af Burgundisk sol.
På bägarn Carols namn och strider
En konstnär skurit i kristall.
Se, hur hvar bild får färg omsider:
Bak tomma harnesk drufvan sprider
Som hjälteblod sitt ädla svall.
Om du vill veta, kommer bägarn
Som arf ifrån en Carolin.
En gång om året gamle ägarn
Lät den gå laget kring med vin.
Den siste af Måns Bocks dragoner,
Han uppstod i sin blåa rock
Och tömde så vid waldhornstoner
En skål för Cronstedts fältkanoner
Och för Bennets och Dückers choc.
Vår äras norrsken har förtonat,
Åt våra stordåd tiden ler,
Vårt välde sönderföll -, men skonadt
Blef detta sköra glas du ser.
Med vördnad ur sin gömma tagen,
Klenoden är i oskadd prakt.
Håll den försiktigt upp mot dagen
Och namnen läs på segerslagen,
Där hjälten blödde bort sin makt!
Hur minnesrik du är, men bräcklig,
Relik i ätteleder gömd:
En stöt från grannen är tillräcklig,
Och du till undergång är dömd.
Ett ögonblick -- och du är bara
Ett grus, så seklers skatt du är.
Där svaghet finns, finns alltid fara ...
Hvi skall ock du så värnlös vara,
O Svea, du vår moder kär?
O Svea land, du minnesrika,
Din sköld, lik bägarn af kristall,
Är skimrande, men spröd tillika,
Ack, i en tid af hård metall.
Hur länge tror du väl det räcker,
Att våldet vörda vill din vrå?
Din gamla glans än afund väcker,
Och lätt en järnarmbåge bräcker
Kristalln med hjältenamnen på.
Aktivera autouppdatering av kommentar