Rosersberg
År och skiften tunga bommar
Skjutit för mitt Edens dörr,
Men i minnets spegel blommar,
Rosersberg, du än som förr.
Fantasus i lätta slupen
Än mig manar ut till färd
På de aftonröda djupen
Till den kära barndomsvärld.
Hvita murar, jag kan se er
Stiga fram mot dunkel grund:
Sömntungt susande alléer
Vid de näckrosfyllda sund.
Runorika lindars toppar
Skälfva för en sakta vind,
Stänka stora ljumma droppar
På den sena gästens kind.
Kvällsoln nya blomstermönster
Målar bjärt på trädgårdssäng,
Regnar öfver slottets fönster
Rosor från en himmelsk äng.
Pilten går med fjät försagda
Tyst på föreskrifven sed
Uppför trappor mattbelagda
Mellan urnors dubbla led.
Bäfvan honom genomilar
Att hans fotsteg kan bli hördt:
Hjältens gamla maka hvilar --
Tänk, om hennes dröm han stört!
Hennes fåglar sitta tysta
Mot sin vana och natur.
Ej ens kakadu törs knysta
I sin öfverhängda bur.
Drömmen nu som bäst upplåter
Världen som ett leksaksskåp:
Flydda scener skymta åter
Som i ett kaleidoskop.
Kanske hägrar för den gamla
Kejsar-epopén i dag;
Hvilka massor ljus sig samla
På den Stores marmordrag!
Hvilken återglans där faller
Purprande hans samtid all!
Trumman rörs bak Louvrens galler
För Madame la Maréchale.
Gungande på fjädrar lena,
Gala-vagnen hopen skär.
Björnskinnsmössorna från Jena
Skyldra tigande gevär.
Ädla fru, besök i drömmen
Än en gång les Tuileries!
Alla Cæsars herradömen
Svunno som en dröm förbi.
Liksom han i vatten ritats,
Cæsars örn försvann på stund ...
Tacka Gud, tre kronor nitats
Fastare på högblå grund!
Blågul flagga fläckfri skiner
Efter ändad strid och storm;
Salens böljande gardiner
Lånt dess örlogsvimplars form.
Än af östanfläktar fyllas
Draketungors breda fång;
Som på Hoglands kväll förgyllas
De af blodig solnedgång.
Hogland, var i kvafva töcken
Du en kornblixt blott -- ej mer,
Släckt i samma vattenöken,
Där din julisol gick ner?
Det bekymrar pilten föga:
Segerns dag gått upp igen.
För hans varma barna-öga
Fäktar Gustafs flotta än.
Bindel hvit kring vänstra ärmen,
Plymer och kokard i hatt,
Slåss den unge främst i svärmen
På sin fantasi-fregatt.
Än en salva att där ryker
Rifna segel, splittradt trä!
Vivat, Wladislaf nu stryker --
Där på duken af Desprèz!
Hvad var det? En fläkt allenast
Rörde blå-gult draperi;
Stridens hela drama genast
Är som bortblåst och förbi.
Öfver vikens öde yta
Stiger månen rund och stor.
Bleka strålar genombryta
Krutröksdimmans glesa flor.
Stillhet rår kring land och vatten.
Vid det månskensblanka haf
Stum och stjärnströdd sitter Natten,
Stödd mot strandens kämpagraf.
Lyss: från mossig ättestupa
Välljud, hvilka ej ta slut!
Toner, mäktiga och djupa,
Hjärtat anat er förut.
Unga, svårmodstunga hjärta,
Föll i dig ock sångens frö?
Skall ock du din fröjd och smärta
Som ett klangrikt pärlregn strö?
Se: på kumlet, under furen,
Isgrå skald sin harpa slår
Om en lager tidigt skuren
Och ett tidigt banesår.
Högre drapats toner brusa,
Och för skaldens sälla syn
Vinkande sig sänka ljusa
Hjältevålnader ur skyn.
Skuggor, tagen mig till Eder!
Beder Ossian, Morvens bard,
Och mot Fingal famnen breder --
Där på duken af Gérard!
Bilder efter bilder tränga
Sig i detta drömpalats.
Välbekanta taflor hänga
Alla på sin forna plats.
Här i fantasiens trolland
Le i friska färgers glans
Gamle mästarne från Holland --
Breughel, Terburg, Wouwermans.
Inga lås och dörrar hindra:
Här är slottets bokförråd.
De förgyllda banden glindra
Bakom glas och mässingstråd.
Månen tittar in och delar
Upp i rutor bonadt golf.
Rococo-pendylen spelar
Mystiskt andetimmen tolf.
Det är ljust liksom om dagen.
Ligger ej på fönsterpost
Där en kvart-volym uppslagen?
Riktigt, det är Ariost.
Pilten sina ögon mättar
Med de vackra kopparstick:
Riddare, prinsessor, jättar
Lefva för hans fikna blick.
Från ett moln af aqua-tinta
Hvita nymfer sänka sig
Ned till jorden opåminta,
Unge sagoprins, till dig.
Hvad är bragden, hvad är sången
Mot en sådan skönhets makt?
Stackars prins, så gick det mången
Förr och se’n, har sagan sagt.
Sköna drömmar, jag har drömt er
Om igen vid ljusan dag.
Ljufva bägrar, jag har tömt er --
Bragdlös, sånglös drömmer jag.
Hvar är bragden? Jag, som skulle
Binda segern vid min stäf,
Har jag kvar en liten julle
Någonstäds bland insjö-säf?
Hvar är sången? Har den tjusat
Någonsin den mön i Nord,
Till hvars kinder blodet rusat
Blott för ett förfluget ord?
Hvarför fråga, hvarför spörja?
Ack, nu är det re’n så dags!
Slottets kolonnader börja
Svikta liksom brutna ax.
Upp! Nu gäller det att famla
Hem till verklighetens land.
Drömpalatsets murar ramla
Ned som daggregn efter hand.
Morgonvindar vresigt hviska:
Nu är tid att vandra hän!
Kalla skurar kinden piska
Från de dimmigt gråa trän.
Aktivera autouppdatering av kommentar