Barden
I dalens famn förflöt hans barndomstid,
Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda.
Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid,
Och ingen oro tog han från den flydda.
Han sjelf ej drömde om sin framtid än,
Och ingen anade hans kall med åren.
Hans verld var trång; dock storhet fanns i den,
Och skönhet väcktes äfven der af våren.
Och obekant och sluten i sig sjelf,
Men med en jättelik natur förtrogen,
Han lärde kraftens språk af bygdens elf,
Och saknadens af bäckarna och skogen.
Der såg han klippan trygg bland stormar stå,
En bild af mannens mod, en bild af hjelten,
Der lyste qvinnans själ ur himlens blå,
Och kärlek slog i blommor ut på fälten.
Så ammades han opp, hans hog blef stor,
Hans barm bekant med fröjderna och qvalen;
Han tog farväl af hydda och af mor,
Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.
Och genom verlden drog han med sin sång,
Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden.
Han sjöng, -- och slafvar glömde bojans tvång,
Och kungapannor klarnade vid ljuden.
Och stod han hög i borgens rund ibland,
Förmälande en djerf bedrift med tonen,
Då lyste drottens blick som stjernans brand,
Och riddarsköldar dånade kring tronen.
Och tärnan satt och hörde på hans röst
Med ögon, på den stolta skaran vända,
Och hennes kind blef röd, och hennes bröst
Bestormades af känslor, förr ej kända.
Så sjöng, så lefde han i lifvets vår,
Och så i lifvets sköna sommarstunder,
Tills tiden kom med vinter till hans hår,
Och åldern blekte kindens ros derunder.
Då gick han åter till sitt hem och tog
Ännu en gång sin lyra der i handen
Och grep ett djupt ackord på den -- och dog
Och gaf åt andens fosterbygder anden.
Nu grusas vården öfver bardens graf,
I sekler re’n hans aska bott derinne;
Men sången flyger öfver land och haf,
Och hjertan glöda vid den ädles minne.
Aktivera autouppdatering av kommentar