Till trånaden
För jordens gudar höjer jag ej sången;
Jag bringar offret af min lyras röst
Åt trånaden, åt den förgråtne fången,
Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.
Der, mellan lifvets sorger bor den höga,
Med dunkla forntidsminnen i sin barm,
Och tårar svälla i hans mulna öga,
Och tomhet famnas af hans sträckta arm.
O, hvarför kan jag ej hans dar besälla,
Ej finna svalka för hans hjertas brand!
Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa,
Och ger åt främlingen ett fosterland?
Ack! Evighetens håfvor blott försona
Den stoltes qvalfullt lågande begär,
Och såsom konungen sin stela krona,
Föraktar engeln hvarje njutning här.
Och derför ser han, hvar gång östern randas,
Med tårar opp mot en förhatad dag,
Och derför mäter han hvar stund, jag andas,
Och räknar dyster hvarje hjertats slag.
Haf tålamod, du gäst från högre trakter!
Din pröfvotid är hård, men icke lång:
Det blir en natt, som söfver dina vakter
Och för dig sakta ur din bojas tvång.
Snart skall du sjelf befriad lyfta vingen
Och fly från jorden, en förklarad hamn,
Och ofvan stjernorna och ofvan tingen
Din himmel nå i fosterlandets famn.
Aktivera autouppdatering av kommentar