Bekännelse
"Vad finnmarkspredikanten Banga kände när han låg på sitt yttersta med idel otrogna kring sängen, vet väl ingen, men hans ansikte var sorgset och mörkt".
Byskollärarens dagbok.
Vart träd föryngras vid regnets fall, men jag är gammal och grå
och fast ännu jag lever av blotta nåd är tungt att sluta ändå.
I en fattig och gammal och gången tid jag varnat för synd och död,
jag gav de betungade Simeons frid, och tröst vid fara och nöd.
Jag var med när den gudsända väckelsens eld som en åska av himlen for,
och nu ligger jag sjuk vid åttio år i ett hus, där ingen tror.
Och det går som ett gift i mitt hjärta in, att jag felat mot Herrens lag,
och det är som om djävulen viskade mig, att Gud blivit gammal och svag,
att han ledsnat höra min vaknatts bön, att han skakat mig ut av sitt såll
och att mera jag arme ej är värd att röra hans klädningsfåll.
Min levnads verk var en liten sten, kastad i svallande hav,
försvunnet, förglömt, och går med mig i min leriga fattigmansgrav.
Hon maler långsamt, vår Herres kvarn - men hon går till tidens slut,
och i mälden får jag mitt högmods frukt, som en David fått förut.
Och satan viskar att - kanske att - det allt var en dåres dröm,
och så vacklar min tro och så blir jag ett spån på en natthöljd och stormig ström.
Vart träd föryngras vid vårregnets fall och blir ljusare grönt efteråt,
men min tro har förvissnat av årens sol, och det fyller mitt hjärta med gråt.
Fast jag sagt till mig själv: det är helvetet blott, du förvist ur ditt hjärtas bo,
du förnekar en djävul, allt annat är kvar - din herre, din himmel, din tro!
Men jag bävar av ångest - hur går det då med skriftens heliga ord,
att han går kring som en glupande ulv på vår stackars förkastade jord?
Och jag hör honom viska: "tro på Gud, på liv, på kärlek och sol,
och somt får du läsa bokstävsrätt och det andra, det är symbol!"
Men till vem må jag bedja, när allt är natt och jag känner mig svag i tron,
när det säges att Liv och Kraft och Lag är gud - men ingen person?
Av Liv och Lag är jag bruten till döds och kraft har jag ingen mer,
och nu sägs, att min Hjälpare någonting är, som varken hör eller ser.
Fast jag delade mina kläder, mitt bröd, tills jag svalt med naken kropp -
och tiofalt förbannad den, som till gärningen ställt sitt hopp.
*
Nu blåser en svag och hugsvalande vind emot stugans murkna dörr,
där ute det våras i backarna grant, all dalen blommar som förr!
Och jag känner att allt i kärlek jag gav - kvar har jag ingenting alls,
och den nya tidens otro går lik ett kvävande vin i min hals.
Men jag läst i de heliga skrifter, att Han är av kärlek och tålamod full,
och att synder om än så röda som blod skola varda som vitaste ull.
Åh, jag minns hur jag stred en natt om en själ i stugan vid Marbo sjö,
det var natt, det var fjärdingsmans gamla mor, som ville ha hjälp att dö -
en trolldomskvinna, av satans folk - och det sändes efter mig bud,
att den andre var hos henne - dela jag skulle rätt mellan satan och Gud.
Jag kände att luften av ont var full - tyst, tror jag väl ännu det där?
Det är femtio år, sen natten gick - och så länge man lever man lär.
Om ännu jag tror på en djävul, en gud, på ett ord av den heliga skrift,
varför blyges jag då att berätta det allt? Det är otro och upplysningsgift.
Och om av min lovsång och fruktan är kvar i mitt hjärta en endaste sträng,
varför tror jag ej mer, det var satan jag såg mellan mig och Persmoras säng?
Han var mörk som natten, hans ögas eld var som skimmer av orent blod,
men min bön var min makt och jag skälvde ej, fast vi öga mot öga stod.
Och jag visste jag var en Guds profet och kraft av hans nåd jag fick
när jag ropade: "Gå - i Jesu namn!" och såg hur han darrande gick!
All vårens ljus kan ej lysa väg åt gammal och vilsen själ,
men mitt ljus är den kärlek jag vet jag känt till er - till alla - farväl -
att tänka så här är synd och fel - egenrättfärdighet blott,
men - finnes det, finnes det - ingen Gud - åh, nog må jag sova gott!
Jo, vi tro att i världen den snöda, var din kärlek för mer än din tro; och salig den fot som måst blöda för ett bud om försoning och ro!
(1918)
