Vandraren

När kvällen kom med sjungande träd i en sval och befallande vind,
gick pilgrimen Arnold landsvägen fram och satt vid min fähusgrind.
Han vilade gott under asparnas larm sina trötta och dammiga ben,
framför mig i skymningen stilla och stor som en Bodhi-bild av sten.

Jag sade: Säg, du hemlöse vän, som grånat i vägarnas damm,
varför har du ej mod till det enda steg, som för till vilan fram?
Eller älskar du ängarnas rosor och månen som lyser på daggen och dem,
för högt för att skynda med glädje mot de multnande benens hem?

Och är det ej tröttsamt kring världen att gå och att aldrig få gå därifrån, -
och lockas du icke som jag ibland av den stillsamt rinnande ån?
Där näckrosor lysa mot stupande stränders väggar, bruna av grus,
få dricka dig död av Guds klara vatten i månens förgyllande ljus?

Han sade: "Jag drömde jag dog en gång under taket av näver och jord,
sedan prästen givit mig bröd och vin och det evigt levande ord.
Och jag hörde en blåst som en hungrande hund kring murkna knutarna gå,
och nakna väggarna lyssnade till hur mitt hjärta slutade slå.

Jag såg hur man tvättade ut mitt lik i barmhärtiga mänskors kök,
och i fönsterspringan smög jag mig ut som en lätt och försvinnande rök.
Jag tyckte, att ut ur ett främmande hus jag famlade bort från min kropp,
och med virvlande löv i en stigande vind jag lyftes mot skyarna opp.

Mig tycktes mitt hjärta drev mig framåt med hast över himmelens hav,
och stormar från bergen i stjärnornas värld dess bitterhet svalkade av.
Från kroppens glädje och livets lust och all härlighet jag känt,
från min smärta och all min dygd jag for som man går från sitt exkrement.

Och jag mötte en storm som var som en gud och som hade ett eget ljus,
som en blick som lyser och ser hur armt det är i ens hjärtas hus.
Och när jag skådat dess kammare mörk jag flydde från himmelen,
och sänkte mig ned på min barndoms berg att vandra och vandra igen.

För världen passar jag ej och kom för tidigt till himlen ändå,
och därför, därför kan jag blott som fordom gå och gå.
Men saligt det blir när värd jag befinns att dö i ett dike en gång,
medan blommorna nicka och koskällor ringa i kvällen sin sövande sång."

Han tystnade och stod upp och gick och hans panna var vit som snö,
han sade: "Lär av min visdom, min vän, att icke för tidigt dö!"
Mot kvällens himmel, där solen sjönk i ett moln som en murad borg,
han vände sitt ansikte, fyllt av frid, med en blick som en stelnad sorg.

(1918)