Belägringskonsten
En fästning är hvar flicka
Med utanverk och mur.
Vill näsan dit man sticka,
Drifs ofta man därur.
Den, som har mesta fägring,
Är svårast ock att ta,
Och håller ut belägring
Sju, åtta måna’rna.
Ej duger för poltroner
I vacker uniform
Att hennes bastioner
Försöka ta med storm;
Ty strax artilleriet
Dem drifver från glaci’n,
Och slut med frieriet ...
Man måste vara fin.
Du först åt alla kanter
Rekognoscera skall,
Och därtill nyttjas tanter,
Det är en gammal trall.
Den skönas svaga sida
De skola forska ut ...
Se’n går det lätt att strida
Och få ett lyckligt slut.
Nu, utan till att svikta,
Men kraftigt, kallt och lugnt,
Du all din eld bör rikta
Just mot den svaga punkt.
Du i din löpgraf tränger
Allt närmre mot din pris
Och all tillförsel stänger
Af främmande kurtis.
Om hon från sin förskansning
Ett häftigt utfall gör,
Så afslå det med sansning
Och ej på hotet hör!
Med tungan se’n, den hala,
En mängd af minor gräf,
Och vackra fraser tala,
Så listig som en räf!
Om hon till motvärn sätter
Sig än, med trotsigt sinn’,
Så kasta blott biljetter,
Som bomber, ständigt in.
Låt dina minor springa,
Då störta murar ned,
Och låt trumpeten klinga
Och dig till stormning red!
Och nu, min vän, forcera!
Igenom breschen träng!
Hon hatar dig ej mera,
Hon gör sig bara sträng.
Var djärf och oförvägen!
Bryt utan skoning in
I den »betäckta vägen»!
Och fästningen är din ...
Aktivera autouppdatering av kommentar